Mejla

Linnéa Claeson

Vem ska vårda vårdpersonalen?

Foto: Bertil Ericson / TT
Vårdpersonal flyttar på en patient på en vårdavdelning på Danderyds sjukhus.

Jag kan inte förstå hur vårdpersonalen fixar det. Hur de går på knäna och trollar med dem samtidigt. Med stor personalbrist och långa arbetspass har de kämpat för att ge bästa möjliga vård. De har visat på en sådan otrolig kärlek för sina medmänniskor och sitt yrke. Därför blir jag hjärtekrossad när de möts med sådan brist på respekt. Vi verkar skita i undersköterskorna och behandla läkare utan gränser. När förlusterna blivit för stora får vårdpersonalen ta smällen: klara, färdiga, varsla!

Rubrik efter rubrik om hundratals varslade. Senast Danderyds sjukhus och Södersjukhuset som varslar 200 personer. Tidigare i november var det Karolinska som varslar 600. Vad innebär detta? Kommunals Catharina Häggbom säger till SVT att ”Det här kommer att bli katastrof. Om det här genomförs rasar hela verksamheten”.

I en tidigare kolumn (Aftonbladet 24/8, 2019) skrev jag om vikten av att hålla två saker i huvudet för att föra ett nyanserat samtal om vården. Allt är inte åt helvete även om det kan låta så. Vi har en relativt välfungerande vård, samtidigt finns det delar som behöver förbättras. Kanske måste vi dessutom hålla en tredje sak i huvudet: Tiden läker inte alla sår. Vissa problem kan inte skjutas på framtiden i tron att det automatiskt blir bättre sen. Tvärtom måste krisen lösas nu. Det går inte att enkelt laga vårdpersonal som gått sönder senare. Inte heller att återskapa en verksamhet efter att den har raserats. Tar vi inte denna kris på allvar riskerar vi att få betydligt större problem.

Vi verkar tro att det skulle gå att dra in på sjukvården tillfälligt. Att det går att varsla hej vilt en höst, spara lite kosing och sen snabbt bygga upp en lika bra vård som vi en gång hade. Men det är mycket svårare att bygga ett nytt vårdsystem än att upprätthålla ett befintligt. Dessutom ett system som varit ett av världens bästa. Nej, vissa skador går inte att enkelt reparera när skadan väl är gjord. Så vem ska rädda verksamheten och vem ska rädda vårdpersonalen?

Sjukhuspersonalen blir sjuk. De mår dåligt, de går under. På psykiatriska kliniken på Ersta sjukhus larmar man om att en större andel av patienterna är läkare och att de blir allt yngre. Sjukvårdspersonal varslas, eller flyr fältet. Redan i början av 2017 sa en upprörd ledamot i Sveriges Läkarförbund att hon inte ville förlora en enda kollega till på grund av dålig arbetsmiljö. Men det verkar snarare bli värre.

Nästan en tredjedel av de unga läkarna säger att det är mycket eller ganska troligt att de lämnar hälso- och sjukvården inom fem år. Det tyngsta skälet för detta är arbetsmiljön. Unga läkare vittnar om hur de jobbar alldeles för mycket och att de utan uppsikt utför arbetsuppgifter de inte är erfarna nog för.

Lägger vi ihop dessa fakta med varslen förstår vi hur absurt detta är. Det handlar om den viktigaste samhällsfunktionen vi har. De människor som ska rädda våra liv ger vi så dåliga förutsättningar att många lämnar yrket eller till och tvingas sluta!

Vi behöver agera nu för att få till hållbara lösningar, inte bli invaggade i falsk trygghet av en quick fix. Ord om att göra om hela systemet för sjukvården som ska bli bra sen. Ett ”sen” som aldrig verkar komma. För vad händer om det inte fungerar? Om allt vi får är nya skandaler och konsultnotor likt de från Nya Karolinska? När vi står med trasiga människor som slitit ihjäl sig i överbelamrade sjukhuskorridorer är det redan försent. Vårdpersonalen har talat länge om att det här inte fungerar. Nu är det dags att börja lyssna och agera.


Visa ditt stöd!

  • Vi behöver sluta upp bakom den utsatta vårdpersonalen medan de fortfarande orkar ta kampen. Det nystartade Sjukvårdsuppropet anordnar den 14:e december Sjukvårdsmarschen i Stockholm och flera kommer säkerligen dyka upp runt om i landet snart. Kom dit och visa ditt stöd!

avLinnéa Claeson