Niva: Tusentals blågula tänker kasta sig i Volga och sjunga om en tv-skärm
NIZJNIJ NOVGOROD. Jag kan knappt stava till staden där vi befinner oss och jag orkar nästan inte diskutera segermålet vi gjorde.
Men Sverige har vunnit en VM-match igen.
Såhär känns det, såhär satans skönt känns det.
Och här satt vi i en avlägsen rysk stad med ett märkligt namn och hejade på en tv-skärm.
Vi gjorde rektanglar i luften, vi vrålade på spelavbrott och vi studsade av entusiam när Joel Aguilar till sist lufsade ut till sidlinjen.
Och vi fick vår straff.
Om VAR är fotbollens fiende, ifall den hackar sönder den naturliga matchrytmen och berövar oss den organiska spontaniteten?
Jag inser att det egentligen är en diskussion för en annan dag, men jag tänker inte heller smyga med att jag länge varit en förespråkare för den här typen av teknologiska hjälpmedel.
Vi kan tycka att det är hur festligt som helst att diskutera ändlösa konspirationsteorier, men när det har gått en timme av en mållös VM-match och en blondsnaggad mittfältare från Värnamo blir nedsablad i offensivt straffområde – då vill vi jävlar i mig att rätt ska vara rätt.
Vi fick vår straff.
Vi fick vårt mål och vi fick vår seger.
Andreas Granqvist tvingades vänta och vänta och tänka och tänka och utsättas för en nervpärs som är svår att ens föreställa sig.
Sedan sprang han fram – denna orubblige urkraft från Påarp – och rullade lugnt ner bollen i hörnet.
En enkel sak att göra, men bland det svåraste man kan tänka sig att verkligen utföra.
Det går såklart att analysera en VM-match utan att ta hänsyn till att det är just en VM-match, men då är det så mycket som blir direkt obegripligt.
Först är det nerverna som behöver hanteras, och under de första tio minuterna var det som att bollen brändes så fort den kom i närheten av en svensk.
Lugn, bara lugn – gräset är grönt här också, bollen är fortfarande din kompis. Spela bara som vanligt och gör det ni ska göra så vinner vi det här.
Du behöver inte göra dribblingarna svårare än de är, Emil Forsberg. Du kan rulla in bollen med vänsterfoten från sju meter, Marcus Berg.
Sydkorea var ett ytterst ordinärt och beskedligt lag, och det här var inledningsvis en match som Sverige spelade mot sig själva i mycket högre utsträckning än de hotades av motståndarna.
Men när nervositeten väl har avtagit – när kommer då stressen, när närmar sig desperationen?
Förmodligen någonstans runt timmen, då chans efter chans kommit och försvunnit och alltmer hotade att slå rot i svenska huvuden.
Vad som hade hänt ifall vi inte hade haft någon tv att vråla på, om det salvadorianska domarteamet stått fast vid sin felbedömning och ytterligare tio minuter hade tickat iväg?
Jag vill ju tro att vi hade hittat en väg att vinna ändå, men jag är långt ifrån säker.
Vi hade nog skapat tre dugliga chanser till, men vi är inte tillräckligt skickliga för att vi ska kunna översätta det till någon sorts målgaranti.
Istället fick vi ägna de sista 20 minuterna åt att sjunka ner och försvara oss, och även om det känns obehagligt för oss åskådare passar det i grunden laget betydligt bättre.
Pontus Jansson spelade VM-fotboll som om det vore en kompismatch hemma i Arlöv, och Andreas Granqvist var och förblev själva landsfadern Andreas Granqvist.
Längst bak är Robin Olsen lugn och trygg, och Oscar Hiljemark och Gustav Svensson kom in och som både effektiva och svårforcerade försvarssköldar.
När genombrottet väl hade kommit så var det mer eller mindre lugnt.
Vi spelade längst ut på landspetsen där floderna Oka och Volga flyter ihop, och det fanns gott om svenskar fast beslutna om att inga jävlar skulle komma över några broar.
En VM-match är en VM-match, och på stopptid dök det upp ett par chanser och situationer och andan-i-halsen-ögonblick som vi egentligen borde kunnat undvika.
Men slutsignalen gick, Pontus Jansson sjönk ner på knä och Andreas Granqvist rullade ner strumporna i mittcirkeln.
Sverige har vunnit en VM-match i fotboll igen.
Jag tänkte formulera en fråga om ni alla minns hur ni upplevde det senast det hände – då Fredrik Ljungberg nickade in bollen på Olympiastadion i Berlin – men jag inser att jag hade tappat en alldeles för stor del av de yngre läsarna då.
Ni minns inte, eftersom ni antingen var för små för det eller för att ni helt enkelt inte var födda.
Såhär känns det i alla fall, såhär satans skönt känns det.
Spring ut i sommarkvällen nu, alldeles oavsett om ni är 6 eller 16 eller 66 år gamla. Låtsas att ni är Andreas Granqvist, att ni både kan pricka glidtacklingar och sätta VM-straffar som om det vore den enklaste saken i världen.
Här i Nizjnij Novgorod är det några tusen blågula som tänker kasta sig i Volga och sjunga om en tv-skärm.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller