Alexander Karim om hur rasismen bara peppade honom mer

Alexander Karims avsnitt i ”Stjärnorna på slottet” blev till en hejdundrande gråtfest.

Han själv och Kajsa Ernst turades om att fälla glädjetårar över en succéhistoria, där den rasism Alexander har drabbats av, bara tycks ha gjort honom ännu mer målmedveten.

Det är möjligt att 42-årige skådespelaren Alexander Karim är den i förväg minst kända av stjärnorna på årets slott. Men det gör sannerligen inte hans historia sämre.

Familjen flydde Uganda när Idi Amins skräckvälde blev för mycket i mitten av 1970-talet. Pappan, affärsman, svek familjen och återvände till Afrika. Kvar blev Alexanders mamma, vid 23 års ålder ensamstående fyrbarnsmamma, som kämpade på med att jobba och jobba och åter jobba för att försörja och uppfostra barnen i Helsingborg, där hon fortfarande bor kvar.

Det var en av flera historier som berörde på djupet. Särskilt Kajsa Ernst och Alexander själv blev ofta fuktiga i ögonen. Huvudpersonen föll så småningom i tårar så ofta att Sven Melander skämtsamt kallade honom ”Helsingborgs mesigaste lipsill”.

Blev mest erbjuden skitroller

Vi fick höra hur Alexander utbildade sig till skådespelare i Los Angeles. Hur det inte var så mycket värt när han kom hem till Sverige, utan mest blev erbjuden skitroller som dörrvakt eller våldtäktsman i något avsnitt av TV 3:s ”Efterlyst”.

Men han och brorsan Baker (regissör) kämpade på med egna filmer, nästan allt de gjorde handlade mer eller mindre om en frånvarande pappa, och så upptäcktes de av Lukas Moodysson och hans producent Lars Jönsson. En hyllad kortfilm och självbiografiska tv-serien ”Familjen Babajou” gav dem en plats i svensk film och tv.

Här fanns en hel del svärta. Alexander pratade om hur hudfärgen först gjorde honom exotisk, sedan inne när Michael Jackson och Prince blev stjärnor och sedan ledde till hat när han gjorde Jönssonligan-filmen. När den hatfyllda Facebook-sidan ”Vanheden spelas av en neger” startades, kände han sig bara ännu mer peppad.

– Jag kände nu jävlar!, sa han i programmet.

Sedan har det rullat på. Johan Falck-serien. USA-serien ”Tyrant”. En usel film mot Nicolas Cage, som ändå gav rika erfarenheter. Tv-serien ”Advokaten”. Huvudrollen i ”Shakespelare in love” på Stockholms Stadsteater. Bland mycket annat. Och fru och barn som han ser till att ta med sig på utlandsjobben.

– Det är så jävla vackert!, som Kajsa Ernst träffsäkert sammanfattade alltihop.

Och jag vet det inte ingår i programkonceptet, men jag hade gärna sett ett kort klipp med Alexander Karims mamma. Bara för att få se hennes stolthet över hur bra det blev.