Vi är flockdjur som dras till det andra reagerar på
Jag tror att anledningen till att Benjamin Ingrosso ”bara” blev sjua i Eurovision var hans video. Du har säkert hört talas om den där reaktionsvideon där Benjamin tittar på några av sina euromellokonkurrenter och kommenterar på ett spontant och inte helt diplomatiskt sätt? Oj, vad den diskuterats som en fara för hans – och hela svenska folkets eftertraktade! – topplacering, både före och efter att finalen ägde rum.
Men det är inte den reaktionsvideon jag tänker på. Det är faktiskt inte så många som har sett den, den har bara några få tusen visningar på Youtube. Ingenting i jämförelse med till exempel Lukas Meijer, svensken som tävlade för Polen, vars reaktionsvideo har kring fyrtiotusen visningar. Och ingenting i jämförelse med alla reaktionsvideor som finns på Benjamins egen låt, med andra artister, vanliga människor, och ”amerikanen” (som är ett fenomen på samma melloplattform som lade upp Benjamins reaktionsvideo, en amerikansk kvinna som häpet kollar på europeiska schlagervideor till hundratusentals tittares förtjusning).
Det är den videon jag tänker på, till Benjamins egen låt. Den är så snygg att det inte går att reagera med annat än ett skönt gillande. Men hur kul är det att göra en reaktionsvideo på det? Inte jätte. Inte jämfört med eldhysteriska Eleni från Cypern som var mumma för den som ville göra en reaktionsvideo, sammanlagt närmade sig reaktionerna en miljon visningar när jag räknade. Redan innan hon kom tvåa i eurofinalen hade hon kommit tvåa i reaktionstävlingen. Slagen förstås av ”schlarger than life” Netta från Israel, som vann både Eurovision och dessförinnan reaktionstävlingen med hästlängder – det finns tusentals reaktionsvideor på hennes låt med alltifrån schlagerfans till hundar, spädbarn, pensionärer och Katy Perry.
För det är en reaktionstävling. Och den gäller inte bara Eurovision, utan musik överhuvudtaget. Det släpps inte en ny låt i dag utan att folk lägger upp reaktionsvideor – i alla fall inte en framgångsrik låt. Den globala Spotifyettan Childish Gambino fick ett par tusen reaktionsvideor på mindre än en vecka, de första fem när jag sökte hade fler än tio miljoner visningar (mest poppis var någon som filmade sin väldigt konfunderade pappa). Detsamma gäller filmer, bara trailern till Infinity War, som nyss slog lanseringsrekord på bio, har reaktionsvideor med fler tittare än hela Eurovision.
Som de flockdjur vi är dras vi till det andra reagerar på. Vem orkar läsa recensionerna, lyssna sig igenom hela låten själv först, eller se flera minuter av en trailer på vinst och förlust, när du i stället kan se andra människors omedelbara reaktioner och garanterat ha kul under tiden? Det kommer ju nya filmer stup i ett och på Spotify läggs det upp trettio tusen nya låtar varje dag. Benjamin väckte alltså inte för stora reaktioner – utan för små.
Skönt att det inte är så inom politiken, tänker jag inför vårt stundande val. Tills jag kollar upp reaktionsvideorna som följde Trumps kampanj (han vann reaktionstävlingen överlägset)…
