Bank: Östersund slår allt Europa League skickar
ÖSTERSUND. En nickande målvakt, bollfan ut över läktartaket, alle man bakom bollen och en tursam straff.
Östersund gör landslagsspelare av ingenting, de slår allt som Europa League skickar hit.
Det får se ut precis hur det vill – så länge som det ser ut så här.
Ibland är en värdefull illusion bättre än en värdelös sanning.
Det där är en mening ur Colson Whiteheads enorma slavroman Den underjordiska järnvägen, jag tog med mig den till Östersund.
För sanningen är ju att det här inte är möjligt längre, det går inte att ta sig från division II Norrland och ut i Europa League, det går inte att göra det så snabbt, så rätt, så bra.
Men vad ska man ha sådana sanningar till?
Nu är vi här, så då får det väl vara så. Då får man stå med fötterna i en jämtländsk illusion, se horderna från Hertha välla in, prata lite Marseille med Fouad Bachirou vid lunch och förgäves försöka få en taxi till Jämtkraft Arena till match eftersom både bilar och hotellrum är bokade sedan länge.
Visste inte vad som väntade
Livet med ÖFK är och förblir en väntan på när verklighetssläggan ska slå till, och det här var ytterligare ett sannolikt tillfälle.
Hertha kom hit mitt i ett helvetiskt spelprogram, de ska möta FC Bayern på söndag, hade lämnat nyckelspelare som Jarstein, Leckie, Plattenhardt och Rekik hemma i Berlin och hade inte brytt sig om att träna extra på konstgräs. Tränaren och klubbikonen Pál Dárdai visste var de skulle, men kanske inte riktigt vad som väntade. Jämtland? Nä, där hade han aldrig spelat.
– Men när jag var förbundskapten i Ungern spelade vi på Färöarna. Det här kommer inte att bli lätt, sa han.
Nu såg det ändå rätt lätt ut till en början. ÖFK sjönk hemåt, men letade lite efter positioner mot rörliga tyskar, gav bort boll för ofta och för dumt och läckte på sin vänsterkant.
Klumpig hands
Ett tusental uppresta fans dundrade på med sitt ”Europapokal, Europapokal!” medan hemmafansen hängt upp två banderoller, en uppmaning till Saman Ghoddos att välja Sveriges landslag, en uppmaning till kommunen att ordna ett tak över läktaren.
Olika fokus. Östersund både kunde och borde ha släppt in ett tidigt mål, den första kvarten satt man med två känslor som slogs. Den ena: Hertha är mycket bättre. Den andra: ÖFK har ändå det som krävs för att hota offensivt.
Saman Ghoddos var självlysande distinkt från matchstart. Efter tre-fyra minuter var mittbacken Ronald Mukiibi uppe och nickade i offensivt straffområde i löpande spel (Brwa Nouri var hemma och täckte upp).
Och är man tillräckligt bra har man tillräckligt med tur.
Efter 20 minuter tog Junior Torunarigha klumpigt med handen och bjöd på en solklar straff – som Brwa Nouri skickade in hur säkert som helst.
1–0, plötsligt. Tro, hopp och ordning, plötsligt.
Självförtroende i fötterna, tid för skiftena mellan 5-3-2 och 3-5-2 hinna med, kontroll defensivt, spets offensivt. De här matcherna, på den här nivån, avslöjar så mycket om ÖFK. Man kan å ena sidan se att Brwa Nouri får problem att få betalt för sin risknivå, man kan å andra sidan se hur Saman Ghoddos med sin Robbie Keane-tyngpunkt älskar att få mindre tid på sig, att han växer av det. Man kan se hur essentiellt det är att Graham Potter är en modern tränare som insett värdet av taktisk flexibilitet även under matcherna. Och framför allt kan man märka att Fouad Bachirou är bäst av allihop, en kontrollspelare för väldigt mycket större klubbar.
Kindberg är en extremt kaxig jävel
Jag hoppas att ni tillät er att njuta av vad de byggt här i Jämtland. Om ni säger att Daniel Kindberg är en kaxig jävel så har ni fel – för han är en extremt kaxig jävel. Men snackepåsar är bara pinsamma om de har fel, och hittills har han inte haft det.
De har rest ända hit, de har gått upp i allsvenskan, vunnit en cup, skrällt sig ut i Europa, brottat ner Hertha på rygg. Visst, de skämde ut sig på ett flygplan i veckan, men de tog den smällen snyggt också.
Här var det raka ryggar, trygg blick, Bowies Heroes och Cohens ”Then we take Berlin” i högtalarsystemet i paus.
Det finns ett ljuvligt videoklipp på youtube, en intervju med Graham Potter från vintern 2011. Han sitter nersjunken i en sunkig tygsoffa, i sällskap med den legendariske föregångaren Leffe Widegren och ska precis hålla i sin allra första träning med ÖFK.
Så får han frågan om varför i hela världen han vill jobba här.
– Jag vill skapa en identitet i klubben, säger Potter. Något som alla kan vara stolta över.
Skaffat landslagsspelare från ingenstans
Sex år senare stod de här med 1–0 mot Berlins Alte Dame, och fortsatte som de började. Försvarade djupt, och oftast bra. Tom Pettersson och Sotte Papagiannopoulos nickade undan det de måste, Curtis Edwards och Fouad Bachirou försökte vårda boll där de behövde, och Saman Ghoddos hade tre utmärkta lägen att döda matchen, ett skott över efter ett drömanfall, ett skott strax utanför från sexton meter, ett trängt läge i slutminuterna.
Pál Dárdai hade roterat sitt lag inför matchen, nu skickade han in vad han hade på bänken. Hertha fick ännu mer tryck, ÖFK försvarade sig med tio man på egen planhalva och en tappert springande Ghoddos ensam längst fram.
De hade inte bollen, men de har så mycket annat. De har skaffat sig övertygelse, de har skaffat sig taktisk flexibilitet, de har skaffat sig moral, de har skaffat landslagsspelare från ingenstans. Jäklar i min lilla låda: de har till och med skaffat sig en målvaktstränare från Kinna.
Kylan bet inte en kväll som den här. Herthas klack tystnade till slut, Zorija skrällde i Baskien, ÖFK sjönk, slog ifrån sig, sprang, slet, spelade emellanåt och när allt var över dundrade det under 16 000 fötter på en kall arena norr om Dalälven där illusionen pumpats upp så det syns över hela Europa.
Östersunds FK rycker i grupp J.
De har en identitet här nu. De har något alla kan vara stolta över.