Polisnoja har hjälpt mig många gånger
Publicerad 2013-12-19
"Men varför är poliserna inte ute på vägarna?"
I Sverige funkar den. I Marocko inte alls. Men var håller de svenska poliserna hus egentligen?
Polisnoja är en viktig instinkt för bilister. Den förenklar bilkörningen på många sätt. Man kan till exempel momsa lite lätt där vägen är fri. Där det inte är en trafiksäkerhetsbetingad dödssynd att öka från 110 till 125 eller ens från 70 till 90.
Ibland kommer den där omisskännliga doften av snut. Då saktar jag ner.
Ibland står han där, polisen med sin laser. Ibland är den där civila Saab 9-5 en trafikpolisbil. Ibland inte. Men hellre bromsa ner en gång för mycket än en för lite.
Problemet i Sverige är ju att det är på tok för lite poliser ute på vägarna. Jag kan köra från Stockholm till Malmö, Göteborg, Karlstad eller Luleå utan att se en enda trafikpolis. Och ingen annan polis heller.
Jag vet att de finns. De finns ju på lönelistor och syns i fikarummet på polisstationen. Men varför är de inte ute på vägarna?
Det finns massor att göra för en polis ute i trafiken. Inte bara fånga bovar som kör lite för fort på motorvägen utan ännu hellre för att titta på dåliga beteenden, som att köra i bussfilen, korsa heldraget eller tränga sig mellan filerna. Ligga för nära. Eller hålla på med mobilen.
Annat är det i Marocko, ett av mina favoritländer att bila runt i. Där är polisen överallt. Precis överallt.
På två veckor i november blev jag stoppad ett trettital gånger. Mest för id-kontroll. Men två gånger för fortkörning (jo, min polisnoja svek).
Ena gången på väg från Agadir till Tarfaya 55 mil söderut på gränsen till omtvistade Västsahara. Då hade min instinkt en liten stund tidigare sagt åt mig att inte köra om den lilla lastbilskaravanen som sniglade sig upp för ett berg i södra Atlas (jo, det stod två poliser ett par hundra meter bort och kollade att ingen frestades att köra om på heldraget). Men nu var vägen rak, svagt nerför och ingen trafik efter luskörning i flera mil.
Polisen som vinkade in mig var extremt trevlig. Berättade att jag kört 18 för fort på 80-väg, och att de stod just där för att alla gjorde samma sak. Ja, han påstod inte ens att jag gasat på lite för hårt utan att ”det är lätt att det går lite för fort när vägen bär utför”.
Han kollade pass, körkort och hyrbilens gröna kort. Och beklagade att det gått så dåligt mot Portugal. ”Sverige var det bättre laget. Och Ibrahimovic är den störste.”
300 dirham, ville han ha. 240 kronor. Jag frågade vad det var för vita småpaket han tagit från bilen före mig, och som han slängde i dikeskanten. Ett beslag?
”Nej, han var läkare. Det där är lite uppiggande preparat, bra när man står så här och jobbar hela dagen.”
Jag började pruta på böterna, räknade kallt med att betala 100 dirham, men plötsligt var vi nere på noll och jag vinkades i väg med en uppmaning att ta det försiktigt.
Dagen efter, på väg norr ut igen, och än en gång efter en lång seg uppförslöpa norr om ökenstaden Guelmim, var det dags igen. Vink, vink. På ett vänligt avspänt sätt.
”Du körde 29 för fort på 60-sträcka.” Jag kunde inte annat än garva. Va fan.
Fram med alla papper, ett deltagande samtal om svensk fotboll, om Ibra, den störste, men också om Thomas Brolin. Då var väl du knappt född, sa jag. ”Alla minns Thomas Brolin”, sa polisen.
Jag följde med honom till polisbilen som stod gömd bakom en buske. Det var ett trivsamt samtal, som alltid. Och så kom vi fram till bötessumman. ”En kilometer från 700 dirham. Du hade tur, men det kostar ändå 500 mellan 20 och 30 över.”
500, sa jag och garvade. Det kan du inte mena. ”Jo. titta här”, sa han och visade en bunt beslagtagna körkort och gröna kort från bilister som inte kunnat betala kontant vid vägkanten.
Men inte 500 sa jag. Det är inte möjligt. ”Vad vill du betala då”, sa polisen och gjorde en passus om min t-tröja med en gammal armé-Jeep på. ”Jag körde en Jeep innan jag fick den här japanska bilen. Jag tyckte om den. Den bästa bil jag haft.”
200, sa jag. ”200 blir bra.” Och så var vi överens.
Det är bara drygt en månad sedan vi på redaktionen fick beskedet att Aftonbladet Bil ska läggas ner. Det kom som en blixt från klar himmel. Ingenting talade för en nedläggning.
Det är sorgligt. Jag bär fortfarande på en klump i magen. Ni har varit alldeles underbara läsare. Jag har uppskattat alla mejl och alla kontakter på bensinmackar och hamburgerrestauranger eller på gatan.
Jag hoppas att vi fortsätter att hålla kontakten. Och att jag kan fortsätta att skriva på annan plats i Aftonbladet. Och jag hoppas att snutnojan inte tunnar ut nu när det kanske blir lite mindre bilkörning.
Förresten, det tror jag inte. Jag tänker fortsätta att skriva. Och köra bil, förstås. Och vädra snut på lång väg.
