Stjärnglans på fina gatan

Mercedes 350 SE från 1978 – en klassiker för de välbärgade

I en forna tiders statussymbol återvänder vi till överklassens högborg, Östermalm i Stockholm.

Häng med på en resa i en Mercedes 350 SE.

Med en Mercedes 350 SE -78, känd från filmen Himlen är oskyldigt blå och som en av tidningen Klassikers redaktionsvagnar, går det inte att göra några långresor med begränsad bränslebudget. V8-motorn slickar gärna i sig en och en halv liter, inte sällan två, per mil.

Så med vemod fick vi stryka den grand tour express vi hade sett fram emot: från E4:ans hårfäste i norr till lägsta sulpunkt i Skåneland, en dygnslång odyssé för riktiga män med fokus på snitt och snabbmat. En Sverigeresa värd namnet.

Men en sväng på stan behöver inte innebära mindre mättade upplevelser. Exakt vilken stadsdel vi skulle ta oss an var aldrig en fråga. Transportmedlets beskaffenhet, stil och klass, för att inte säga bakåtlutad überposition i förhållande till det mesta i omgivningen, pekade entydigt på Östermalm. Finstaden i staden. Muttis gata för Dr Müller som vår Mercedes heter.

Startproblem

Nu återstod endast att undanröja det första problemet. Att starta bilen. Doktorn var i själva verket komplett död, ett tillstånd som föregåtts av en ondskefullt pulserande instrumentbelysning på ett sätt som annars brukar innebära full ufokontakt. Det pep och brusade i radion trots att den var avstängd. Själva klustret av mätare var på väg att tränga ut ur sin håla i panelen.

De onda aningarna förstärktes av en rusande tomgång. Symptomen på – ja vad? – staplades till de redan kända: Ena fönsterhissen rör sig i ultrarapid, krasande. Takluckan vill stanna halvvägs. Servostyrningen gnyr och det lite för pirattjocka avgasröret smattrar vid varje vänstersväng, sannolikt orsakat av ett kelsjukt styrstag. Krämporna har kommit och gått och lagats och kommit tillbaka. Men nu var läget akut.

Batteriladdare gjorde susen

Ett dygns påfyllning med batteriladdare gjuter nytt mod i projektet. Vi siktar mot stadsdelen med det självförtroende bara en riktigt stor Mercedes kan ge, via Erik Dahlbergsgatan, en knarrfri högersväng strax efter Högkvarteret, Sveriges sockerbitssvar på Pentagon. Intill ligger Östermalms idrottsplats, i atletisk trettiotalsstil, en trogen replik efter den förödande branden 1997.

Här ska det finnas en grillkiosk. Stämmer. Det är en utsnickrad paviljong av något slag med asfalt inomhus och en kiosk i kiosken och några flipperspel. Längst in under skyltarna om mos och 150-grammare skymtar något punchverandalikt, rent av 1910-tal? Enligt uppgift ska detta vara ett tidigt exempel på svensk drive-in, kanske det allra första.

Något drive-ut blir det inte. Dr Müller är knäpptyst. Stefan försvinner in under motorhuvens gap och lyckas åtgärda ett mikroglapp i batteripolen. Åttan rumlar igång igen på ett sätt som teknikerna i Stuttgart inte riktigt tänkte sig, ett djupt gurgel följt av en grovborstad inte så lite amerikansk stämma, tänk whiskey-Jock Ewing. Men felet är inte vårt. Det går bara inte att betala sextusen för en högtysk originalljuddämpare.

Innan vi tränger in i själva stadsdelen Östermalm, som i norr begränsas av Valhallavägen och i söder av Strandvägens vattenblickande tårthus, mot Norrmalm i en utdragen spets med Birger Jarlsgatan som vallgrav, gör vi först en liten exkursion tämligen österut, det håll där stadsdelen och hela stan tappar andan och blir Gärdet.

Bedårande betongkloss

Först Filmhuset. En bedårande betongkloss som sakta men säkert vinner sitt rättmätiga erkännande. Sveriges största fotskrapa var ett omdöme efter invigningen 1971. Alla var inte mottagliga för en 139 meter lång och 55 meter bred subtilitet, med fönstersättning och fasadutformning som skulle ge associationer till filmremsor. Idén med utstickande armeringsjärn blev aldrig verklighet, men arkitekt Peter Celsings humoristiska sida kom till uttryck med ett stort stirrande öga riktat mot Försvarsmaktens byggnad på den västra sidan. Detta efter att militären protesterat vilt mot bygget och som en sista moteld drivit igenom att det under inga omständigheter fick finnas några fönster år det hållet med hänvisning till rikets säkerhet. Andra verk av Celsing är Sveriges riksbank och Kulturhuset vid Sergels torg, båda reflexmässigt utskällda av Klarasnyftare som kört fast i sorgeprocessen.

Uppvärmda för Östermalm

Av betong och dimensioner är vi nu tillräckligt uppvärmda för att ta oss an Östermalm. En stadsdel som hukar under sina egna myter. Här bor 34 131 människor. Men kan en östgöte och västgöte i förskingringen ens känna igen de nycklar som krävs för att låsa upp dessa dörrar? Sannolikt inte. Därför tar vi författaren Claes Britton till vår hjälp, född och uppvuxen i stadsdelen. Britton skrev en glödande uppgörelse och kanske också en kärleksförklaring till sin hembygd i en omtalad artikel i Dagens Nyheter sommaren 1997.

”Just tomheten vill jag upphöja till stadsdelen Östermalms förnämsta adelsmärke. De tomma, mörka gatorna och esplanaderna, de tomma öppna ytorna och rena linjerna … jag tänker på kamraternas – och även vår egen – stora, tomma, dunkla, svala våningar, där sällan en vuxen människa störde vårt dagliga värv. Här fanns allt utom närvaro. Det var en berusande frihet”.

Porsche öppna dörrar

Ju längre in i de besuttnas revir vi tränger, desto bättre förstår vi Brittons observationer. Det är neutronbombens efterdyning. Alla har ställt sina bilar och gått någon annanstans. Sina Toyota Land Cruisers, Jaguarer, M5, Q7, X5, SLK, LS 450h, men också ett gediget galleri av toppnoteringarna typ 1988, vilka alla ger ett fascinerande intryck av att aldrig ha lämnat stadsdelen. Sedan har vi excentrikerna som rycker bort nummerplåtarna på en bucklig Corolla eller kör fullt djungelutrustade Land Rover Defender och trotsigt parkerar med tåspetsen på trottoaren. Bara en enda verklig klassiker presenterar sig, en kunnig Porsche 912, med ostängda dörrar.

På stoppförbud vid Karlaplan hittar vi själva essensen av våra fördomar: en ny Range Rover Sport komplett med böteslapp. Mattsvart och – kan vi svära på – lerslöjorna omsorgsfullt applicerade med sprejburk.

Tysta gatan - för miljardärer

Tysta gatan är just så, tyst och förtrollande, ansedd som den kanske finaste av alla i stadsdelen, i samma liga som Djurgården och Lärkstaden. En plats för miljardärer. Några väl synkroniserade town houses, som helst ska ägas som helhet, ger en känsla av att vi för en stund har lämnat landet. Lärkstadens tegelarkitektur ger samma exotiska intryck, tungt, bastant och magiskt.

Hemliga antennerna kvar

Stuckaturen gör oss till slut lite modstulna. Dagen började ju så friskt med betong och råfunkis. Floragatans verkliga sevärdhet botar oss, Tjeckoslovakiens gamla ambassadbyggnad. Mynningen till det underjordiska garaget ser inte ut som någonting utifrån, men blotta vetskapen att det ända in på 1980-talet stod blankputsade Tatralimousiner därinne får åtminstone mig att gå igång. Här var hermetiskt tillslutet, ett stycke öst av finaste sort, ett Kalla krigets betong­solida utpost mitt bland Villastadens palats, till synes spritsade på plats.

Robust kakel på toaletten

När Tjeckoslovakien upphörde att existera 1992 försvann också behovet av den tio våningar höga ambassaden i specialbränt tegel och betong som gjutits och handbilats på plats. Det var en tidskapsel som öppnade sig, helt osedd för ögon på vår sida järnridån. Snickerier, möbler, konst, armaturer, allt var av högsta klass, signerad arkitekten Jan Bocan 1968. Här fanns tjänstebostäder, paradvåning, biograf och två och ett halvt plan i underjorden. På taket tronade hemlighetsfulla kommunikationsantenner – och de finns kvar!

– Vi får bara höra att de kostar pengar, till ingen nytta. Men vi kämpar för att få ha behålla dom, berättar en av de anställda på konsultföretaget Kreab som idag är hyresgäster.

En improviserad rundvandring avslöjar en innovativ renovering. Här har man förstått finessen med tjeckoslovakiska lampor och robust kakel på toaletten och arbetet att bevara men ändå förnya var en delikat uppgift. Direkt efter utflyttningen kom tekniker från den svenska polisen och kollade innehållet i väggarna utan att avslöja vad man fann.

Lättade över detta besked far vi vidare. Trålningen efter det typiskt östermalmiga går väl sådär, bara en enda kindpuss har vi bevittnat (med orden ”Hur mås det? Prima, kära du!”). På kändisfronten har det varit klent: Pontus Enhörning och Ebba von Sydow. Inte en enda pudel.

Aggressiv spets

Vi gör omstart vid Fältöversten, av Britton beskriven: ”… en grovt tillyxad tårtbit tvättäkta sjuttiotalsförort nedsprängd med en aggressiv spets riktad mot Karlaplans hjärta … en hel sovstad komprimerad under ett tak. Inkräktarna behövde aldrig gå ut! … Om man tänker sig Fält­översten som bombkastare så kan sextio- och sjuttiotalets byggnationskrevader beskådas jämnt utspridda över en bred solfjäder som spänner hela vägen ned till Strandvägen. Mot alla odds lyckades man rent av med konststycket att trycka in en riktigt stilren jävla sjuttiotalsskyskrapa av största modell i kvarteret Garnisonen, låt vara att man fick lägga skiten ner på längden.”

Skyskrapan är Karlavägen 100. Trehundra meter lång! Ett envist rykte gör gällande att detta var världens längsta byggnad när den föddes 1972, ett helt kvarter på militärens gamla kaserngård. Men ryktet stämmer inte. Med ryggen vänd åt en annan brutalist i betong, Sveriges Radio, är ljusspelet i den blanka fasaden något som borde omskrivas i turistbroschyrerna.

Småskaligheten Östermalms skäl

Stordriften må ha sina fördelar, men det är kanske i det småskaliga som Östermalms själ trots allt bor, i allt från Östermalmshallens hummerdisk till utförsäljningen av Märklinmodeller på firma Eskader, som varit i gemet sedan 1931, Grevgatan 69. På Nybrogatan ligger en klädaffär som uteslutande säljer österrikiska kläder, ni vet kavajer utan krage, och i Sibyllans Kaffe- och Tehandel på Sibyllegatan 35 är man inne på det 93:e året att blanda te och rosta kaffe. En bedårande vacker liten butik fortfarande inom samma familj.

Nålen står på rött

Det är dags att checka ut. Tankmätaren står på rött. Det kan inte vara mer än en Chanel No 5 i tanken efter vårt ihärdiga kryssande. Trots att jag bott tio månader i en jungfrukammare på Östermalmsgatan 100 har östgöten i mig svårt att hitta ut. Min östermalmskarta liksom vrider sig i huvudet. Det blir några extra svängar. Plötsligt, blåljus i backspegeln! En polispiket, där fem stadiga konstaplar snabbt omringar vår bil. Alkoblås och en småkärv utfrågning följer, där vi förväntas redogöra för orsaken till vår närvaro i dessa kvarter. Ordet ”veteranbil” får inte garden att sjunka, men snart slinker vi iväg och ser i backspegeln hur uniformerna flockas kring senaste numret av Klassiker.

Någon måste ha ringt och tipsat om suspekta element i kvarteret. Någon bilhistoriskt desorienterad östermalmare, som genom sjurummarens tyllgardiner förväxlat vår tyska praktvagn med en simpel Ford Granada.

I Valhallavägens slutpunkt hostar V8:an till. Det blir tyst. Det knarrar diskret i läderklädseln.