På resa mot Upplands medelpunkt

MGB GT är en (ganska) pålitlig vän på vintervägen

Moderna gentlemen på väg i en MG, ett märke som numera är

kinesiskt. Mot en bruksort i Uppland som numera är fransk. Men kärnkraftverket i Forsmark är svenskt och väldigt tufft.

Häng med på en Sverigeresa med snö under ekerhjulen!

Äntligen. Riktig. Vinter. Tillvaron har slagit om i MGB-vitt. Tio minus, apelsin och choklad i jackfickorna, och plötsligt får kidsen anledning att slänga sina stickade mössor som kliat hela sommaren. Vår MGB GT 1970 har sedan länge stått till tänderna rustad med startkablar, snöspade och ett par intensivorange solbrillor på kardantunneln. Sandsäck stuvad under halvkombiluckan. För bara 1 600 kronor kom fyra nabbdäck av fabrikat Mac Ripper som gudasända i vår väg, inklusive ekerfälgar och rätt sorts kugghjulslook på gummit.

Hög och låg teknik

I MGB blandas seriöst sportbilstänkande med skottkärrelösningar. Till det senare kan de hopplösa gångjärnsstötdämparna och bladfjädrar bak räknas och till det förra en övertygande kuggstångsstyrning, sportig look och ekerfälgar.

Det är lite svävande vem som verkligen ritade GT-versionen på den tre år gamla MGB (som kom 1962). De flesta experter hävdar Pininfarina och det är ett naturligt antagande med tanke på det enastående resultatet.

När vår bil var ny 1970 kostade GT nästan 3 000 kronor mer än den öppna versionen, 23 690 kronor! Modellen med sportigt tak dök alltså upp 1965 och modifieringarna löpte parallellt med roadstermodellen to the bitter end med gummitrut, förhöjd fjädring och avgasrening.

Levde i 18 år

18 år levde MGB med en besynnerlig dödsryckning 1992 i form av MG RV8, byggd på den roadsterkaross som kom i produktion för renoverarnas räkning i slutet av 1980-talet. GT byggdes i 125 621 exemplar (av drygt en halv miljon MGB tillverkade totalt) och den var en vanlig sportis även på våra breddgrader.

Vi ska ut och njuta av MG:n och vintern i två dagar. Första stopp: Uppsala. Sedan vidare upp i Uppland. Lite kust, lite bruksorter, lite av varje...

Svensk motor under huven

Underlaget är packad snö. Däcken rullar tyst och motorn är precis som vanligt, en mer adekvat beskrivning av Volvo B20 går inte att ta till. Jo, originalmotorn är utbytt mot en svensk järnspis. Inte en helt ovanlig konvertering och en bra livstidsförlängare. Motorns vanliga ljud och vanliga karaktär lirar väl ihop med bilen, framför allt är växellådan en darling med rätt känsla i den kortade spaken.

Det är lågt. Trångt. Böjda armar, raka ben och lite motsträviga pedaler, speciellt gasen. Sportigt, varken mer eller mindre.

Stötdämparna, speciellt bak, är lite saggiga men tycks vakna till liv i interaktion med de hårda vinterdäcken, det ser lovande ut.

Om det inte vore för det här med värmen. Redan i Upplands Väsby står det klart att passageraren med fördel kan färdas i minimal baddräkt om så önskas medan föraren likt Raskens snabbt sitter med blåfot färdig för amputation. Vad värre är letar sig kalluftströmmen via byxbenet vidare upp mot kalsongregionen… hur ska detta sluta?

Medsmugglade verktyg

Det slutar med att gasvajern går av. Eller går av. Den snarare hakar ur det hemmagjorda länkaget vid förgasaren, något Carl Legelius varit med om förr och snabbt avhjälper. Han har till och med smugglat med lite verktyg, typiskt sådant som vi vanligtvis inte håller på med.

Snabbsudd i Uppsala. Dynornas klädsel får minus på Café Fågelsången på Munkgatan nära Fyrisån, annars blir det höga betyg för denna klassiker från 1954, med semlor och perspektivfönster värda namnet. Hur många studielån har inte här målmedvetet omsatts i kaffe? Och alla samtal. Om Livet.

På trappan sitter en snöpudrad Siberian Husky som lystrar till namnet Samson. Overkligt om du frågar oss, denna fantastiska vinterdag, och bara ett öga har han. Det var visst en olycka med tåget. Ägaren Mike Nassar vill visa oss sin husbåt, men det blir ett stopp för mycket.

Bryter av nyckeln

Östervåla måste tittas till, Fokus Bio om inte annat. Östervålas systembolag erbjuder goda parkeringsmöjligheter. Några ytterst få bruna brittiska bira bryggda i MG:s hemstad Abingdon, lastas in i bagaget och sedan vinglar vi vidare mot Söderfors. Men dessförinnan toppar Carl besöket i Östervåla med att bryta av nyckeln i tanklocket. Men jag löser det.

Kjell Wengrud i Nyåker plogar lite planlöst med sin bensindrivna Ferguson Grålle 1954. Han ser inte ut att vantrivas på sin plåtsits klädd i fårskinn. Sportig skoterruta i plexi har han också.

”Traktorn hoppade på mig”

– Jag köpte den på åttitalet, då var det en traktor vilken som helst. Har aldrig haft några problem med den, men jag vevade igång den en gång med växeln i. Det var inget bra. Motorn startade och traktorn hoppade på mig, berättar Kjell.

Det slutade lyckligt men både väggen i garaget och fronten på traktorn fick sig en omgång.

Söderfors har på senare år blivit franskt. En spännande ort med det gamla bruket liggande på en ö i Dalälven, som Manhattan om än lite mindre busy och inga bagels. Men croissanter till frukost på brukshotellet finns det numera, ett högst verklighetsnära exempel globaliseringens vardag. Bruket heter idag något så märkligt som Erasteel Kloster AB, efter det att franska Eramet köpte upp Kloster Speedsteel AB 1992. Här jobbar ca 300 personer.

Startar inte på morgonen

Smältan har varit igång i mer än 300 år och dess upphov var bergsmannen Claes Depken som fick ensamrätt att smida ankare till den svenska flottan. Smidesarbetena var av så hög klass att Depken adlades till, ja, Anckarström.

Vi sover i Söderfors och på morgonen startar inte MG:n, Volvomotor eller ej. De två sexvoltsbatterierna under bagagerumsgolvet förmår inte gjuta liv i gjutjärnet. Vi får hjälp av Anders Smedberg, som bogserar igång oss med sin nya Skoda.

Sedan siktar vi in den långa huven mot Forsmark. Lite kärnkraft. Först gör vi halt vid det ursprungliga järnbruket och intar lunch på det utmärkta värdshuset.

Bruksorten Forsmark är en saga i sig, med alla de funktioner en sluten värld behövde för att överleva och frodas, inklusive patron i herrgården, af Ugglas. Byn var i släktens ägo ända till 1975! Idag är Vattenfall ägare och här finns gymnasieskola och en omtalad engelsk park.

Startkablar från reaktorerna

Några kilometer längre bort avtecknar sig reaktorerna. Tre stycken. Skulle inte de båda sexvoltarna orka att dra igång motorn må det vara hänt. Här om någonstans borde man kunna rulla ut en sjuhelsikes startkabel om MG:n skulle trilskas.

Det är det ofrånkomligt att bli imponerad av enheterna. De tre monoliterna uttrycker den där sakliga ingenjörssvenska hållningen i rakt nedstigande led från John Ericsson och grabbarna. Kusligheten går inte komma ifrån, speciellt med den senaste tidens larmrapporter. Tre stumma syskon som producerar liv och förintelse med samma andetag.

Arkitekten Sven Danielsson, som också ritade Vattenfalls gigantiska huvudkontor, hade att jobba med stora volymer. De sex vertikala fartränderna i brunt är i själva verket balkar som användes när reaktortanken lyftes på plats, de fyra mindre fungerar som förstyvning av reaktorhallens vägg.

Tre städer av Stockholms storlek kan de tre nu 30-åriga kraftverken försörja årligen, i alla fall när allt funkar. I havet utanför pumpas kylvatten ut som är tio grader varmare än omgivande vatten. Det borde räcka till att växla om till husvärme åt större delen av norra Uppland, men istället är det havsörnen som dragit vinstlotten.

Fisken trivs i det varma vattnet

Öarna utanför Forsmark har likt en cirkel bundits samman med fyllnadsmassor som skapats vid byggandet av SFR, ett lager 60 meter ner i berget under havet, för radioaktivt avfall som inte kräver mer än 500 års lagring jämfört med 100 000 år för de riktigt krämiga grejerna.

Resultatet är den så kallade Biotestsjön, en sjö i havet, första instans för det uppvärmda reaktorkylvattnet. Här trivs fisken som fisken i sjön och således havsörnen, majestätiskt seglar ett praktexemplar över den rykande vattenspegeln.

Med guidning letar vi oss med MGB:n längre ut i Östersjön. Vi landar på en främmande planet. Biotestsjön ser ut att koka i motljuset och grenverk på buskar och träd är porslin, stenarna täckta av pansarglas. Några dagar tidigare har stormen bevattnat växtligheten och sedan en snabbinfrysning på det. Att människans hårdhänthet mot naturen kan teckna sig så makalöst vacker!

En gedigen vintervagn

Naturupplevelsen måste reduceras till begriplighet. Atle Larsson Eftr. i Östhammar lånar sig gärna till det. Kaffe. Långskorpor. Hänt Extra. Vi fotograferar tårtskåpet, det går inte av för hackor.

Det är mörkt när vi kliver ut på den vintertomma gågatan. Säsongsstäder glimmar alltid som kärvast på fel sida året.

Hemfärden blir mest en hemfärd. Omständlig, i mörkret, med rundnosning i småorterna och stopp i Norrtälje. Frånsett några bagatellartade malörer har MGB GT än en gång bevisat sig vara ett utmärkt val av gedigen vintervagn.

text och foto Claes Johansson/Klassiker