Hyr bil, kör i väg och upplev!
Uppdaterad 2017-08-09 | Publicerad 2013-11-05
Med bil lär man känna främmande kulturer
Lämna poolen. Skippa turistbussen.
Hyr bil, kör i väg och upplev.
En del åker på semester all inclusive. Flyg till destinationen, buss till hotellet och sen paraplydrinkar en vecka vid poolen. Och sedan hem igen, solbränd, kanske bakfull och utan att ha sett eller lärt sig någonting om livet utanför hotellets murar.
Trist. Något så överjävligt trist. När man kan hyra bil!
I Indien kanske man ska låta bli. Och i Italien kan man undvika att köra in i Neapel. Men i resten av världen – hyr bil, kör i väg och upplev. In i storstäder, ut på landsbygden.
Stanna där du vill. Inte där bussguiden säger att ni ska av (för att han har provision just där och för att parkeringen är stor nog att rymma 20 turistbussar).
Jag har kört på drygt 5 000 meters höjd i Anderna. Hade jag kommit dit med en turistbuss? Knappast, i synnerhet inte som vägen var avstängd för att den rasat efter kraftiga regn. Och snö.
Jag har hamnat hemma hos en berberfamilj i en bortglömd by nära Ouarzazat i Marocko, och var med när pappan i huset fångade in en höna på gården och slaktade den. Efter en timme åt vi höns-tagine i finrummet. Knappast troligt med turistgruppen i buss. Och inte ens tänkbart vid poolen i Agadir.
Ibland hyr jag hemifrån, researrangörer och flygbolag brukar ha bra rabatter. Men har jag tid går jag runt bland lokala uthyrare och prutar tills jag har rätt bil till rätt pris.
Svalbard är knappast ett resmål man förknippar med hyrbil. Knappast något man ens förknippar med resmål. Där bor ett par tusen invånare. Det är närmare till Nordpolen än till Nordkap. Och det finns sju mil väg, inklusive parkeringsplatser.
Det är vei 400 som sträcker sig från Björndalen i söder, förbi flygplatsen, in genom Longyearbyn längs havet och norrut till gruva 7.
Mitt inne i byn går ett par avtagsvägar in genom byn, förbi centrum och upp mot den nerlagda gruva 2.
Sju mil. Öns totala vägnät är som sträckan Norrtälje–Stockholm som jag kör till jobbet på tidningen. Ska man längre är det skoter, båt eller helikopter som gäller.
Vi var där i juni. Bästa tiden om man vill ha riktigt ljust dygnet runt, solen står högt på himlen mitt på dagen och mitt i natten. Ingen skillnad. I lite olika väderstreck bara.
Att alla bilar fortfarande kör på dubbdäck beror på att dubbdäck är regel hela året. Det kan komma snö vilken dag som helst.
Vi frågar i receptionen på hotell Radisson. Men ingen turist har frågat om hyrbil före oss. Personalen har ingen aning. Så vi går till en av byns många snöskoteruthyrare och frågar. Toyotahandlaren, med butik vid öns enda bensinmack har ett par bilar till uthyrning.
Jo, det finns en Rav4 som vi kan ta på en gång. Ett dygn lär räcka för att upptäcka ön från bil. Det kostar under tusen kronor. Billigt!
Och så kör vi i väg. Först norrut. På en slätt som liknar svenskt högfjäll men som ligger i havsnivå. Där går enstaka renar, den speciella Svalbardrenen, och det ligger en massa ejdrar på ägg vid en hundgård med huskies, då vågar sig inte fjällräven fram för att sno äggen, och det är varning för isbjörn. Kanske den mest seriösa djurvarningen i världen.
För det gäller inte bara att undvika att krocka med det stora djuret. Det gäller framför allt att inte gå ur bilen och bli uppäten.
Sen bär det av uppåt, förbi ett par nerlagda kolgruvor och upp till gruva 7 där man fortfarande bryter kol för att värma upp Longyearbyn och för export.
Vid vägens slut ska några tyska turister ut med hundsläde. De försvinner bort under de stora parabolantennerna där polarforskare försöker lösa norrskenets gåta.
Flickorna som jobbar på draghundsfirman är beväpnade med grovkalibriga gevär. Om isbjörnen kommer.
Isbjörnen äter helst säl. Säl är också billig hundmat. Öborna jagar sälen och hänger upp kropparna på tork i höga träställningar så att björnen inte kommer åt. Jag tänker på säl-talibanerna i Sverige. De skulle se hur sälen på Svalbard jagas för att bli hundföda.
Och jag säger det igen: Det är med bil man lär känna främmande kulturer.
