Elitsatsningar gör att barn slutar idrotta

Debattörerna: Föräldrar ställer krav som gör att idrotten blir på för stort allvar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-11-06

Målet borde vara livslångt idrottande. Tidiga elitsatsningar funkar bara om det är barnelit vi vill ha. De här tidiga satsningarna slår ut barn långt innan någon kan veta om de kan bli bra och alldeles för tidigt ur ett folkhälsoperspektiv, skriver idrottsläkaren Klas Östberg och journalisten Tobias Östberg.

DEBATT. Vi har alla ett ansvar för att skapa ett samhälle med mer studs och mer spring i benen. Det är en alldeles för viktig fråga för att lämpa över på idrottsrörelsen. Det handlar om våra barn, om folkhälsa och om att få fler ska hitta glädjen i att röra sig.

Det sker väldigt mycket bra inom barnidrotten, men samtidigt ser vi ofta att viljan att satsa på våra barn är missriktad. Istället för att ha siktet inställt på ett livslångt idrottande är Sverige idag fullt av tolvåringar som har idrottskarriären bakom sig.

Tolvåringar som kan se tillbaka på några intensiva år i hetluften där familjens livspussel tänjdes till bristningsgränsen med skjutsning till träning, tävling och läger. Sen är det plötsligt en dag över. Och det långt innan någon kunde veta hur bra de kunde bli och framför allt långt innan de behöver träningen för sin hälsa som mest.

Det finns självklart flera orsaker till det, men det är inte svårt att se trenden att det ska satsas tidigt och tränas mycket.

Det finns ett liv efter tolv år också. Frågan är varför det är så bråttom? För samtidigt som vi ser att många barn slutar för tidigt, tycks världseliten fortsätta idrotta allt längre.

Det har också med förväntningen på en som förälder att göra. En ”bra” förälder väljer aktiviteter, precis som skola, för sina barn med omsorg. Då väljer man inte det som ligger närmast, utan de som anses bäst.

Föräldrar som väljer ställer också krav på föreningarna på att leverera aktiviteter med kvalitet. Det här gör att föreningarna känner att de måste steppa upp och erbjuda seriös träning och ofta. Resultatet är att det blir för mycket allvar för tidigt.

Det här är en sorglig utveckling när vi vet att målet borde vara livslångt idrottande. Det är sorgligt då vi vet att tidiga elitsatsningar bara funkar om det är barnelit vi vill ha. De här tidiga satsningarna slår ut barn långt innan någon kan veta om de kan bli bra och alldeles för tidigt ur ett folkhälsoperspektiv.

Det finns ett liv efter tolv år också. Frågan är varför det är så bråttom? För samtidigt som vi ser att många barn slutar för tidigt, tycks världseliten fortsätta idrotta allt längre.

Tidigare fick idrottare som passerat 30 frågan om det inte var dags att sluta. Nu är 40 år inget hinder för att vinna OS-guld eller att tävla på allra högsta nivå. Tennispelaren Federer är 36, Zlatan 37, Venus Williams 38 ,sprintern Gatlin 36 och skidskytten Björndalen tog OS- guld efter 40. En idrottskarriär på elitnivå blir allt längre.

Det korta svaret till varför det är så här är för att det går. Tidigare slutade många för att skaffa sig en försörjning. Nu tjänar många så bra att de knappt har råd att sluta. Och så fortsätter de och upptäcker att de kan fortsätta prestera på topp.

Eftersom män ofta tjänar mer än kvinnor också inom idrotten, är det fler män som har möjligheten att fortsätta än kvinnor. Här har det också uppmärksammats att kvinnor fått sitt stöd från Sveriges olympiska kommitté indraget när de blivit gravida.

Precis som i yrkeslivet har de också skaffat sig rutin, kunskap och erfarenheter som gör att de kan utnyttja sin kapacitet bättre än tidigare. Det kan handla om förmågan att läsa spelet, avgöra om de ska gå med i en utbrytning och avläsa konkurrenternas svagheter. Det här ställer nya krav på idrottarna. De måste lägga upp sin träning på ett sätt att de kan hålla på längre.

Det här gäller även barnidrotten. Det krävs ett mer långsiktigt tänk. Vi glömmer lätt barnen i barnidrotten. Vi måste lyssna mer på dem och vad de vill. Vem är det som bestämmer hur många träningar de ska vara, hur många cuper eller tävlingar man ska vara med på?

När FN:s Barnkonvention blir lag 2020 innebär det att alla barn ska ha rätt till delaktighet, inflytande över träningen, att få komma till tals och fatta egna beslut. Den strukturen finns inte inom idrottsrörelsen. Der behöver vi ändra på.

Vi behöver en idrott där det blir lättare att hålla på med flera idrotter. Här skulle fler idrotter kunna vara säsongsbetonade.

Tränar en tioåring en sport tre gånger i veckan och har en tävling eller match på helgen, blir det svårt att ägna sig åt fler sporter. Det blir ensidigt.

Vi behöver en idrott där det blir lättare att hålla på med flera idrotter. Här skulle fler idrotter kunna vara säsongsbetonade. En nioåring som spelar hockey, behöver kanske inte köra barmark utan kan då hålla på med annan idrott. Då hinner de också börja längta efter istiden.

Sen måste kommuner prioritera barns platser och rörelse högre. Fler måste kunna cykla och gå till träning. Det måste finnas mer plats för lek och rörelse i barns vardag.

Det är ett måste om det övergripande målet är folkhälsa och en hållbar idrott så länge som möjligt. Den procenten som blir elit får vi som en spinn off effekt och vilket barn det blir, vet ingen även om många tror det.


Klas Östberg, idrottsläkare
Tobias Östberg, journalist
Nätverket Svensk Barnidrott
Författare till boken Barnidrott –Ingen lek
Instiftat Svenska Barnidrottspriset 2013


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.