Sverige monterade ner sin egen välfärd

Debattören: Självskadebeteendet måste få ett slut nu

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2020-03-28

Det är utmärkt att regeringen nu agerar kraftfullt för att stötta upp i recession, men det rättfärdigar inte alla dessa år av ekonomisk politik som försvagat oss på förhand, skriver Kalle Sundin, utredare vid Katalys.

DEBATT. Vi måste lova oss själva att inte sätta oss i den här sitsen igen. När Sverige tagit sig igenom Coronakrisen måste vi komma ihåg den här osäkerheten – känslan av att vi på eget bevåg kan ha monterat ner vår beredskap så att pandemins anstormning blir för stor.

Nedskärningarna, de grova rationaliseringarna och skattesänkningarna – självskadebeteendet måste få ett slut nu.

Sjukvården är inte i tillräckligt skick. Vi vet ännu inte hur stor spridningen av viruset kommer att bli, eller hur länge den kommer att vara. Vi vet bara att det kommer bli enormt tufft. Sverige har bättre smittskydd och välfärdsförutsättningar än många andra länder, men sanningen är att situationen hade kunnat varit avsevärt mycket bättre.

Under 1993 fanns totalt 4300 intensivvårdsplatser med respiratorer i Sverige, enligt tidningen Svensk förening för anestesi och intensivvård. 2018 fanns endast 570 av dem kvar. Problemet är inte huvudsakligen brist på apparater, utan på personal.

Resurserna är för små och arbetsvillkoren har försummats under så lång tid att många valt att lämna eller hålla sig ifrån sjukvårdsyrken.

Jag tänker på den kritik som Leif Östling, den före detta ordföranden för Svenskt Näringsliv, riktat mot det svenska skattesystemet. ”Vad fan får jag för pengarna?” har han frågat sig och påstått att det finns åtminstone 50 procents rationaliseringsmöjlighet i offentlig sektor.

Tänker han fortfarande så när han ser sjukvårdens hårda arbete? Inser han nu vilken roll staten spelar när han ser löntagare och företag i kris ta del av regeringens räddningspaket?

Frankrikes liberale president Emmanuel Macron gör uttalanden som låter som ett uppvaknande: ”Det pandemin visar oss är att gratis sjukvård och vår välfärdsstat inte är kostnader eller belastningar utan värdefulla tillgångar, avgörande när ödet slår till. Våra gemensamma resurser och tjänster måste stå fria från marknadens lagar”.

Vi har i allt större utsträckning blivit betalande kunder i stället för medborgare med rätt till likvärdig välfärd och tillräcklig krisberedskap.

Vi har privatiserat avgörande samhällsfunktioner och gjort dem sårbara på globala marknader. Självklart ska Sverige ha lager av nödvändigt sjukvårdsmaterial att ta av vid en pandemi. Vi ska ha kapacitet att snabbt starta upp egen produktion om så krävs.

Det är inte bara inom vården som beredskap måste få kosta. Sverige borde till exempel ha åtminstone ett eget startklart vattenbombplan för att snabbt kunna agera mot aggressiva skogsbränder. Även om det finns ett samarbete kring detta inom EU så är risken stor att andra länder också drabbas under torra somrar och behöver sina plan själva.

Kommunernas nedskärningar har också skadat räddningstjänstens förmåga att agera vid skogsbränder. Så kan vi inte ha det längre.

Det statsfinansiella begreppet ”spara i ladorna” behöver breddas. Det är inte rimligt att montera ner och marknadsutsätta vitala funktioner i högkonjunktur och kallt räkna med att det ska gå att rivstarta och återuppbygga snabbt nog när det vänder.

Det är utmärkt att regeringen nu agerar kraftfullt för att stötta upp i recession, men det ursäktar inte alla dessa år av ekonomisk politik som försvagat oss och ställt samhället i en utsatt position innan krisen slog till.

Låt den tiden nu bli ett avslutat kapitel i svensk politik. Den här sitsen ska vi inte sätta oss i igen.


Kalle Sundin, utredare vid Katalys


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här