Du har ingen rätt att döma förortskillarna
Debattören: Sorgen hos oss anhöriga som drabbats av gängvåldet finns kvar för alltid
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-04-30
DEBATT. Det tar inte många minuter, eller sekunder, när en människa mördas. Jag tänker på de två unga killar som blev mördade i Sätra. Sorgen hos anhöriga kommer dock finnas kvar för alltid. Mina två söner blev skjutna precis utanför min port i Akalla. Den yngsta dog, den äldre överlevde – men kommer för alltid att sitta i rullstol. För varje skott som avlossas blir det en påminnelse för mig.
På torsdagen ringde en av de mycket engagerade kvinnorna i området mig. Hon grät. Eller det var mer ett skrik, ett vrål i andra sidan luren. Precis som man ibland kan höra ett vrål från djur i skogen. Smärtan i ljudet gick att ta på. Jag åkte till minnesstunden för pojkarna som mördats. Jag brukar göra det för att kunna stötta utifrån de erfarenheter jag tyvärr har. Det var så många ungar på minnesstunden. I vissas ögon var det sorg, i andras hat och ilska.
Jag tänker ofta på alla de som växer upp i våra förorter som måste leva med dessa trauman och sorger. Unga killar som tänker på hämnd. Vuxna som vill flytta från området där skjutning har skett. Och folk flyttar. Jag tycker att vi måste börja prata om trygghet som en rättighet. Då menar jag inte enbart trygghet från skjutningar utan också rätten till arbete, en bra skola och bostad till rimlig hyra. Det goda samhället.
Jag var i Sätra dagen efter minnesstunden också. Det fanns fortfarande en och annan ung person som stod vid ljusen och blommorna. Men de flesta hade börjat att återgå till sitt. Livet fortsätter som vanligt. För de flesta. Men inte för anhöriga och de närmsta vännerna.
Politiker och tjänstemän har självklart ett ansvar för det som sker. Men det räcker inte bara med att skylla ifrån sig. Politiker är också människor av kött och blod. De blir också drabbade av det här. Vi alla blir det och därför måste vi alla ta ett ansvar. Öppna våra ögon och se vad som sker. Det är vårt gemensamma samhälle och därför vårt gemensamma ansvar.
Men, det finns en annan sida av skjutningarna också. Och nu riktar jag mig till dig som lever i din egen bubbla, på Twitter, på festen med grannarna som tycker att de som blir skjutna får skylla sig själva. Visst, jag kan någonstans respektera att du yttrar dig och undrar varför så många blir skjutna. Men du har ingen rätt att döma eller smutskasta dem som dödas. Du vet troligen ingenting om den oftast unga killen. Problemen i Sverige idag är att det finns tillgång till alltför mycket lätta vapen. Samt en lättkränkthetskultur som gör att minsta lilla sak kan bli din egen dödsdom bland unga.
Så tänk dig för innan du skickar iväg den där elaka tweeten eller skriver en bitsk kommentar på Facebook. Du sitter där i din bubbla, tycker att du är rolig för stunden och sedan gör du något annat. Men i mig, i min själ blöder såret av det du skrev. Det gör det även hos många andra anhöriga.
Malmö brukar utmålas som ett skräckexempel på nätet. Jag har varit där rätt mycket i samband med skottlossningarna. Politikerna där tycker jag har jobbat seriöst med antivåldsmetoden. En metod som ursprungligen kommer från USA och bygger på att polisen, kriminalvården, staden, familjer och engagerade bland befolkningen samarbetar förebyggande för att få bort skjutningar. Detta kan vara något att titta på i alla städer som vill få bort skjutningarna. I Stockholm har förslaget också lanserats.
Dessutom måste vi själva ta tag i myten att om du växer upp i förorten så har du ingen chans. Vi måste höja skolans status och så att varje unge som växer upp får en bra start i livet, utan våld. Fuck våldet.
Carolina Sinisalo, mamma och initiativtagare till föreningen #Fuckvåldet