Gör som våra förfäder – för de kunde fira jul!

Edward Blom: När man festar, festar man

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT, GETTY (Montage)
Ta ett par dagar för att varva ner och sova ikapp inför jul. Så gjorde våra förfäder och det vore något vi nutidsmänniskor borde ta efter. Tänk så många utbrott på julafton som skulle undvikas, skriver Edward Blom.

DEBATT. I det gamla Bondesverige fick man sällan äta sig mätt, och många levde nästan uteslutande på gröt och bröd.

Men hur svårt man än hade det lade man alltid undan lite under året så att det skulle finnas rikligt med finmat till jul.

Att grisen blivit en svensk julsymbol är ett tänkvärt minne från en tid när jul inte bara var firandet av Kristi födelse utan också festen när man för en gångs skull fick äta sig mätt på kött.

Att avstå lite under året för att fullt ut kunna fira några stora fester tror jag är något vi skulle kunna lära av våra förfäder. Så är det, och har varit i nästan alla kulturer, runt om i världen och genom historien.

Människan behöver speciella årsfester, vilka man ser fram emot under halva året och minns med värme under andra halvan. Glimtar av ljus som gör vardagen lättare att bära.

Brödet spelade en särskild roll under allmogens julfirande. Alla i hushållet fick en hög med bröd som var deras egen. Stora men enkla bröd skänktes till bygdens fattiga och små vörtsötade vetebröd till dem man ville imponera på.

Gåvor och gengåvor stärkte släkt- och vänskapsband. För man byter inte gåvor, vilket skulle innebära att man blir kvitt efteråt, utan båda ger – och båda försätts i ett tillstånd av tacksamhet.

Dagens klappar kan fylla samma viktiga funktion: att stärka vänskapsband. Men de behöver inte vara orimligt dyra; vem blir inte glad över något hembakat, vackert inslaget och med ett fastlackat rim?

Hela hösten pågick slakt, korvstoppning, insaltning, ljusstöpning, bakning, fisklutande – och slutligen storstädning och julbad. Men vid Tomasmäss, den 21 december, inföll den stora julfriden, varefter det var förbjudet att arbeta.

Att inte gå från stressen rakt in i högtiden, utan få ett par dagar att varva ner och sova ikapp, tror jag också vore fantastiskt om vi nutidsmänniskor kunde ta efter. Så många utbrott på julafton som skulle undvikas!

Enligt de medeltida lagarna fick man bara fira juldagarna ihop med dem som bodde på samma gård; andra fick man träffa före eller efter.

Förvisso ett klåfingrigt ingrepp i folks självbestämmande – men även här finns nog en lärdom. Försök inte besöka tre olika familjer på julafton, utan håll dig på en plats! Det finns gott om tid att besöka alla släktingar, eftersom något annat vi kan lära av förfäderna är att julen varar i 20 dagar, fram till Knut.

I Bondesverige firades julen exakt likadant varje år. Det var samma öl, smör, bröd, ost och sovel som ställdes fram på bordet, samma halm- eller enristäckta golv, samma grötfat med rim, samma lekar och historieberättande vid brasans sken.

I vår tid finns ett ständigt behov av att ifrågasätta traditioner och en otålig vilja att skapa något nytt för att inte bli uttråkad. Naturligtvis ska inte olämpliga seder fortleva, men annars finns det ett värde i att göra på samma sätt varje år.

Det skapar en cirkulär tidsuppfattning: När man sitter där kring granen och delar ut klappar uppstår en känsla att förra julen inföll alldeles nyss, och julen innan …

Hela livets julklappsutdelningar blir samtidigt närvarande, som om tiden inte rörde sig i en linje utan i en tät spiral. Och de kära som inte längre finns med oss känns närmare än annars.

Det viktigaste jag tycker vi kan lära av våra förfäders julfiranden är att en högtid även kräver ett djupare innehåll. Redan under det förkristna nordiska julfirandet fanns ett andligt innehåll: Man drack öl rituellt för att hylla gudar och avlidna förfäder.

Med kristnandet blev julen en av årets viktigaste religiösa fester. För mig som kristen innebär julen i första hand glädjen över Guds ankomst, gestaltad i kyrkoårets återkommande firande av Jesusbarnets födelse.

Det gör att även allt det synbart profana (den myckna maten, de många julklapparna, de pråliga glaskulorna) fylls med en djupare mening.

Så var det även för Bondesveriges befolkning. Att baka bröd, hålla julfrid, skänka gåvor, åka till julottan var inte bara härligt i sig, utan del i något mer betydelsefullt.

Oavsett livsåskådning tror nästan alla även i dag på någonting: som humanismen, Kants kategoriska imperativ eller att man inte ska förstöra jorden vi lever på.

Så långt befinner vi oss egentligen inte ifrån våra förfäder: Julen är den tid när vi skänker mest till välgörenhet, när vi är extra vänliga mot alla vi möter, när vi bjuder in folk som är ensamma.

Aldrig blir vi så sentimentala som till jul: de mest hårdföra personer kan börja gråta över berättelser om små fattiga barn. Detta kan häcklas som dubbelmoral, men också ses som ett frö som skulle kunna växa till ett verkligt engagemang.

Julen är underbar, men den kan bli något ännu vackrare om vi använder den för att ta ett steg mot att bli en godare människa och försöka göra världen en aning bättre.

Därmed verkligen inte sagt att julafton är rätt dag för att gråta och fasta: ”Allt har sin tid” som det heter i Predikaren, eller för att citera en filur i vår samtid: ”När man festar, festar man!”


Edward Blom, gastronom och kulturhistoriker


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Jul

Högtider

Historia

Medeltiden

Religion

Kristendom