Kaos om IS-svenskars medborgarskap dras in

Debattören: Staten har ett moraliskt ansvar för sina medborgare – oavsett vad de gjort

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-03-13

Konsekvensen av att återkalla medborgarskap skulle medföra ett internationellt kaos av sällan skådat slag, skriver Mikael Fredblad.

DEBATT. Vad innebär det att vara medborgare i ett land? Vilka förpliktelser och rättigheter medför det för individen respektive staten?

Staten ska efterse att individer med medborgarskap erhåller skydd och stöd i förhållande till främmande länder. Individen ska följa landets lagar och uppfylla medborgerliga förpliktelser som till exempel värnplikt.

I stort är arrangemanget med medborgarskap ett sätt att skapa ordning för individen samt även för staten.

I en FN-deklaration från 1948 kungör FN att alla människor har rätt till medborgarskap. Efter det har FN utfärdat en deklaration för att motverka att individer är statslösa.

Min synpunkt på medborgarskap är att det är ett sätt för världssamfundet att bringa ordning – alla har sin plats, sina skyldigheter och rättigheter. Staten har, enligt min bedömning, ett etiskt och moraliskt ansvar att finnas där för sina medborgare – oavsett handlingar.

Tidigare i historien har stater ansett det rimligt att återkalla medborgarskapet, till exempel när en person haft ett annat medborgarskap, en kvinna gift sig med man av annan nationalitet eller när en medborgare haft extrema politiska åsikter.

Dessa skäl att återkalla medborgarskap är inte längre rimliga i den värld vi lever i nu. Mänskliga rättigheter har tagit avgörande steg framåt och det är i de svåra, extrema fallen som dessa testas fullt ut.

Antingen har man en organiserad folkrätt med besvärliga beslut och ansvarstagande eller så väljer man en väg där varje enskild stat ser till sina egna intressen främst – jag tvivlar på att det sistnämnda skulle gynna Sverige som stat.

Varje år fattar Sveriges domstolar otaliga beslut där utländska medborgare ska utvisas till sina hemländer på grund av brott. Relativt ny praxis från Högsta domstolen innebär att domen nu kan innefatta utvisning till ett land där det för tillfället föreligger hinder för utvisning.

Resonemanget i korthet är att läget i landet kan förändras under tiden i svenskt fängelse och att frågan får prövas på nytt när det är dags för frigivning.

Det sistnämnda tillämpades nyligen i det så kallade Terrormålet där en medborgare från Uzbekistan dömdes till utvisning och sju års fängelse i tingsrätten. Detta trots att Migrationsverket anser att det föreligger hinder mot utvisning till Uzbekistan i nuläget.

Min slutsats är att det skulle vara oansvarigt av Sverige att ta sin hand, sitt ansvar från dess individer. IS-resenärerna är svenska medborgare och Sverige ansvarar för dem i vått och torrt.

Konsekvensen av att återkalla medborgarskap – om det blir ett vedertaget sätt att hantera medborgares brottslighet utomlands – skulle medföra ett internationellt kaos av sällan skådat slag.

Sverige utvisar fler personer på grund av brott än vi har svenska medborgare som begår allvarliga brott utomlands. Om Sverige återkallar medborgarskap för bland annat de som har anslutit till IS är risken att länder som vi utvisar personer till tillämpar samma tillvägagångssätt.

Individen i terrormålet skulle aldrig aldrig att kunna utvisas till Uzbekistan. Inte heller personen som framförde lastbilen på Drottninggatan.

Svensk personal kommer snopet få återvända till Sverige då myndigheten i landet där personen hade medborgarskap meddelar att medborgarskapet är återkallat – individen tar de inte längre ansvar för.

Med dessa exempel blir det uppenbart varför vi har ett system som det ser ut i dag. Givetvis kommer upplägget att testas – så som sker nu. Men vad är alternativet?

Ingen önskar att individer enbart ska kunna återvända utan att det utreds exakt vad personen ifråga har gjort eller inte gjort.

När det handlar om IS-svenskarna finns bevisningen på plats – vittnen, telefoner, internet. Men hur ska brotten utredas? Vi har tidigare haft internationella tribunaler avseende Rwanda och före detta Jugoslavien. I dessa fall upphörde stridigheterna, det var få misstänkta som fortsatte begå brott.

I detta fall är det en krigsföring via små nätverk och enskilda personer som inledde stridigheterna. Sedan bildades kalifatet och många personer anslöt.

Att individerna kommer upphöra med att begå brott är förmodligen troligt i många av fallen men i ett stort antal fall återfaller individen till tidigare tillvägagångssätt – attacker inifrån.

Vill vi ha en FN-tribunal i före detta IS-dominerat område för att utreda individernas eventuella skyldighet till brott?

Om det kan ske på ett rättssäkert sätt är detta givetvis att föredra. Dock har det nyligen framförts i massmedia att tortyr har skett mot ungdomar i den aktuella regionen. Tortyr för att få personerna att medge att de är medlemmar av IS.

Om en tribunal upprättas, vilka ska stå ansvariga inför den? Enbart misstänkta medlemmar av IS eller kommer även individer som representerar staten Syrien stå ansvariga? Andra länder och organisationer som har varit delaktiga i stridigheterna?

Ryssland kommer med all säkerhet motsätta sig en tribunal där syriska medborgare som representerar syriska armen riskerar att ställas inför prövning.

Historien kommer i sådana fall upprepa sig, vi får en tribunal där enbart de besegrade prövas inför domstol och de segrande undgår ansvar. Exakt samma sak som skedde vid Nürnberg-rättegången för över 70 år sedan.

Vilket av de dåliga alternativen är att föredra? Jag förespråkar en tribunal på plats med de brister i rättssäkerhet och objektivitet som med all sannolikhet kommer att förekomma. Ju snabbare beslutet tas, desto fortare kan vi börja arbeta för att prövningen kommer så nära våra rättsliga krav som möjligt är.

Nürnberg-tribunalen visade oss trots allt, med alla sina brister, att prövningen som skedde av misstänkta till stor del var objektiv och att domarna var väl grundade. Enbart de ryska domarna lät förutfattade meningar ta överhanden – men de var i minoritet.


Mikael Fredblad, Försvarsadvokaterna


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.