Ska vi låta våra elever utbildas av Wikipedia?
Debattören: Nej, mobilförbud hjälper inte studiemiljön – eleverna behöver tillgång till moderna läromedel
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-07-27
DEBATT. Skoldebatten har gått i stå. Man traskar runt i en ond cirkel och landar oftast i att undervisningen måste förbättras i flera avseenden. Inte sällan föreslås bättre och mer omfattande lärarutbildning.
Många menar också att ett mobilförbud skulle förbättra studiemiljön på lektionerna samt att hårdare styrning av undervisningen, gärna i form av katederundervisning, skulle höja kvaliteten i undervisningen.
Nej, den svenska skolan ska inte utsätta eleverna för kadaverdisciplin och korvstoppning. Vi vill fostra fria, självständiga och demokratiska människor och då är auktoritär, mekanisk undervisning utesluten.
Sverige har under de senaste decennierna lyckats extremt väl vad gäller såväl ekonomisk tillväxt som framgångsrika internationella insatser på en rad samhällsområden.
Allt detta har åstadkommits av människor som har varit elever i den svenska skolan, det vill säga i den skola som praktiskt taget genomgående fått och får svidande kritik från skolpolitiker, oavsett partifärg.
Ser inte politikerna att det är skickliga människor med god självkänsla och stor kunskap inom många områden som har skapat det framgångsrika Sverige vi i dag lever i? Varför vill man rasera de framgångsfaktorer som det svenska skolväsendet uppenbarligen rymmer?
Givetvis finns förbättringspotential, i synnerhet vad gäller elevernas kunskapsbehållning. Och det är inte så märkligt. Eleverna har ju sällan tillgång till de kunskaper som läroplanerna föreskriver.
Hur ska eleverna kunna ta till sig kunskaper i historia, samhällskunskap, fysik och biologi med flera ämnen när de inte har tillgång till vare sig läroböcker eller digitala läromedel? I bästa fall finns sådan tillgång under lektionstid, men ytterst sällan utanför skolans väggar.
Elevers studier på egen hand under fritiden kan måhända arrangeras med hjälp av välutbildade föräldrar som är intresserade av elevens skolgång. För övriga elever återstår möjligen Google och Wikipedia.
Bäst vore förstås om eleverna hade ständig tillgång till adekvata läromedel, helst både analoga och digitala.
För några decennier sedan var det en självklarhet att eleverna alltid skulle ha tillgång till läromedel. Då sågs läroböckerna som en ytterst viktig och kanske avgörande komponent i elevernas lärande.
Sedan slutet av 1980-talet har emellertid skolornas inköp av läromedel mer än halverats, räknat i pengar. Tittar vi på volymen blir minskningen närmare 70 procent. De i dag befintliga läromedelsförlagen är utsatta för stor press. Försäljningen minskar
kontinuerligt, år för år. Under år 2017 var nedgången ungefär 12 procent.
Några förlag har satsat stort på utgivning av digitala läromedel, dock utan framgång. Flera hundra miljoner kronor har investerats, men försäljningen stannade förra året på runt 90 miljoner kronor. En synnerligen dålig affär med andra ord.
Läromedelsbranschen tynar undan för undan bort, och med den även förmågan att producera kvalitativt fullgoda läromedel för den svenska skolan.
Ökade man läromedelsanslagen med endast en procent av den så kallade elevpengen så skulle samtliga skolelever i Sverige kunna få en lärobok i varje ämne som gåva och dessutom ha ständig tillgång till fullgoda förlagsproducerade digitala läromedel i sina telefoner och datorer.
I dag anser skolans huvudmän att man inte har råd att tillhandahålla undervisningsmaterial i den omfattningen.
Läromedelsfrågan utgör ett praktexempel på hur huvudmännen låter snålheten bedra visheten.
Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.