Våra flyktingbarn är inte problemet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-01-29 | Publicerad 2016-01-27
Smutskasta inte ensamkommande barn efter tragedi i Mölndal – när problemet är ensamarbetet
DEBATT. Ensamarbete på HVB-boenden är en risk för arbetsmiljön, personalsäkerheten och helt orimligt utifrån ett barnperspektiv. Låt inte den tragiska händelsen i Mölndal bli en grogrund för ytterligare obefogad smutskastning av ensamkommande, utan se till att debatten handlar om det som faktiskt är oroväckande: Ensamarbete.
Under min studietid arbetade jag för ett stort företag med flertalet HVB-hem i Stockholms-regionen. Ensamarbete kvälls- och nattetid var vanligt förekommande på flertalet av dessa boenden, och den säkerhet som fanns om något skulle hända var en telefonjour till en arbetsledare.
Arbetsledaren skulle dock inte i första hand komma till boendet, utan främst via telefon vägleda mig i hur jag skulle hantera en situation.
Om vikarier behövdes var det mitt ansvar att ringa runt och försöka hitta någon – samtidigt som incidenten pågick.
Ensamarbete var en av de största anledningarna till att jag som färdigutbildad socionom sökte mig bort från HVB-världen.
Under helgerna arbetade vi ensamma i drygt 12 timmar, mellan 23 på kvällen och 11-12 på förmiddagen, vardagar handlade det "bara" om 9 timmar ensamarbete under sen kväll och natt.
Konflikter mellan ungdomarna var vardagsmat (som överallt annars i samhället) och att lugna två arga och upprörda ungdomar samtidigt när dessa inte kan vara i samma rum är fysiskt omöjligt. I personalgruppen fanns även en uppfattning om att ungdomarna själva skulle ”backa upp” personalen vid incidenter, och lugna sina medboende.
Med andra ord las personalansvar på ungdomarna själva.
Redan i februari 2015 varnade fackförbundet Vision för låg personaltäthet på HVB-boenden. I en enkät från hösten 2014 vittnade Visions medlemmar om otrygghet på sin arbetsplats och två av tre uppgav att de alltid eller ibland arbetade ensamma.
Nästan två av tre hade utsatts för hot och våld på sin arbetsplats.
Under de två år jag arbetade på HVB-boenden fick jag flera gånger gå emellan ungdomar som hotade och/eller slog varandra, vilket knappast är det roligaste när du är ensam.
Vid ett tillfälle behövde polis tillkallas, och hade inte de andra ungdomarna gått in och hjälpt mig i den situationen hade det kunnat sluta mycket värre än vad det gjorde. Polis fick i det fallet även vänta kvar tills en kollega kunde komma till boendet, eftersom ungdomarna som hamnat i konflikt båda behövde vuxenstöd.
Polisen fick således ta ett ansvar som egentligen faller på personalen, och hade kunnat lämna boendet snabbare om bemanningen från början varit bättre.
Jag hoppas att den tragiska händelsen i Mölndal blir en väckarklocka både för IVO (Inspektionen för vård om omsorg) och för företag som driver HVB-boenden. Det är helt orimligt att personal ska behöva hantera krissituationer och i värsta fall riskera sitt egna liv och sin hälsa, helt utan stöd från kollegor.
Hade tragedin i Mölndal kunnat undvikas, om det funnits en kollega på plats? Om det funnits någon att göra en riskbedömning tillsammans med, en kollega som försökt lugna ner situationen innan den urartade, en kollega som kunnat påkalla hjälp tidigare?
Jag tror det, även om jag hoppas att jag har fel. För om jag har rätt så hade ett liv kunnat sparas, till en väldigt låg kostnad.
Ensamarbete går även att ifrågasätta ur ett barnperspektiv. Nattetid är ofta den tid då ångesten blir som störst, och många av ungdomarna bär på smärtsamma minnen och traumatiska upplevelser. Det räcker med att en ungdom mår dåligt, för att resterande ungdomar då får stå utan vuxenstöd under den tid det tar att trösta och trygga den ungdomen som har ångest. Och har vi inte tid att ge ungdomarna den uppmärksamhet och det samtalsstöd de ofta behöver, ökar oron och med den risken för konflikter och incidenter.
För mig har ensamarbete på HVB-boenden alltid varit något absurt både vad gäller arbetsmiljö och personalsäkerhet, samt utifrån ett barnperspektiv.
Det är så oerhört sorgligt om detta är vad som krävs för att IVO och alla som bedriver HVB-boenden ska förstå att ensamarbete inte är rimligt.
Om inte IVO kan utfärda bestämmelser mot ensamarbete, är det dags att företagen själva tar ansvar och ser till att ensamarbete förbjuds och att ungdomarna får det stöd de behöver i form av tillgänglig personal.
Mina tankar går till kvinnan och hennes familj, och till de ungdomar på boendet som tvingades bevittna mordet. Jag hoppas att de får en eloge för att de lyckades hålla fast gärningsmannen, och således med största sannolikhet förhindra att fler skadades.
Zara Gatu
Socionom