Våldtäkt är en sak – omoral en annan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-08-23 | Publicerad 2005-02-21

TV4-sportens krönikör Patrick Ekwall tycker att det var helt rätt att stänga av de tre landslagsspelarna från landslaget.

Men att stämpla dem som våldtäktsmän tycker han är fel. De är inte misstänkta för något sådant brott.

– Moral är en sak, våldtäkt någonting helt annat, skriver Patrick Ekwall

Det finns ingen domstol i landet som så pardonlöst agerar både åklagare, domare och jury, som idrottens egen hovrätt –

När Andreas Lilja, Kristian Huselius och Henrik Tallinder fick sina straff var domen hård och skoningslös. De får skylla sig själva – de visste vilka regler som gällde, men var förmodligen för korkade för att inse konsekvenserna av sitt omdömeslösa handlande.

Men när de klokaste hjärnorna i mediadrevet över en natt förvandlades till moralens väktare, blev rapporteringen nyanslös och ishockeytrion stämplades som våldtäktsmän utan någon som helst känsla för normal värdering av fakta, anklagelser och juridisk procedur.

Ja, jag har själv ingått i drevet som krönikör i TV4. Ja, jag har tyckt att trion betett sig osedvanligt idiotiskt. Ja, jag har tyckt att de ska bestraffas hårt och bestämt. Och ja, jag tycker likadant fortfarande.

Spelarna bröt mot så många oskrivna förhållningsregler och åsamkade så stor skada att det inte fanns någon annan utväg än att stänga av dem från landslaget och avskeda dem från sina jobb.

Våldtäktsmän är de däremot inte, de har aldrig varit anklagade för våldtäkt och den 22-åriga kvinnan har i ett senare skede valt att inte beskylla dem för just våldtäkt. Men i media har beskyllningarna haglat.

Det går att anta, det går att tro eller till och med hoppas. Men ingen är mördare förrän han mördat, ingen är våldtäktsman förrän han våldtagit. När medias moralväktare ville trycka skiten ur tre ishockeyspelare som betett sig som svin existerade varken nyanser eller grundläggande respekt för fakta. Vi glömde att moral är en sak, våldtäkt en helt annan.

Jag har ingen aning om vad som hände den där natten. Jag utgår från att polisens ingående förhör med kvinnan och med de tre spelarna (och förhoppningsvis med andra vittnen) varit så metodiska och grundliga att det fanns legitima skäl att lägga ned förundersökningen så snabbt som skedde.

Faktum kvarstår då att spelarna aldrig ens delgavs misstanke om våldtäkt. Jag är övertygad om att det fanns andra skäl än att bara ”ord står mot ord” när man valde att inte gå vidare i förundersökningen. Kanske är det politiskt inkorrekt att syna fallet ur alla infallsvinklar, risken för mediala självmål är uppenbara. Jag undrar varför polisen slutat läcka som såll till kvällspressen i just det här fallet?

Det är klart att ansvariga i medias maktpositioner har möjlighet att välja graden av de anklagades skuld. Det vore lögn att påstå annat.

När en chef på en tidning i höstas anklagades för att ha våldtagit och drogat en kvinna på ett hotellrum i Stockholm – en story med ganska snaskiga ingredienser som uppmärksammades stort – valde just den tidningen att inte nämna anklagelserna med ett enda ord och hänvisade då till ”normal nyhetsvärdering”.

Jag påstår inte att den 22-åriga kvinnan ljuger, jag säger bara att vi inte vet och därför kan vi inte döma ishockeyspelarna till våldtäktsmän hur mycket vi än vill.

Jag sitter inte i några ishockeyomklädningsrum och hör snacket, jag vet inte om gang-bang-kulturen är utbredd i svensk ishockey, men de jag talat med i branschen har sett ut som frågetecken. Oavsett vilket måste vi förstås ifrågasätta de här tre killarnas syn på sex, samlevnad och kvinnor. Men moral är en sak, våldtäkt någonting helt annat.

Jag säger inte att den 22-åriga kvinnan var ute efter sex med flera killar samtidigt, för jag har ingen aning. Men det existerar givetvis kvinnor som drömmer om att ha sex med flera män. Och vice versa. Den som inte inser det har ingen anknytning till verkligheten.

Det är äckligt, säger nu flera i medias nybildade avdelning för moral. Men i ämnet sex finns det sannerligen många olika åsikter. Men människors sexuella böjelser och drömmar känns helt ointressanta i sammanhanget – så länge det är inom lagens gränser är det upp till var och en.

För, som sagt, moral är en sak. Våldtäkt en helt annan.

Och från vilken dag, exakt, blev media moralens beskyddare? Var det före eller efter Paradise Hotel? Var det före eller efter anonyma människors telefon-insändare i kvällstidningarna?

För sina omoraliska handlingar har Lilja, Huselius och Tallinder fått betala ett högre pris än många andra som valt att vara otrogna. För att ha brutit mot idrottens lagar har de fått och tagit sina straff. Hemma vid köksbordet förmodar jag att det inte varit så himla lustigt.

Skulle de ha gjort sig skyldiga till våldtäkt, vilket de aldrig varit misstänkta för, må de brinna i helvetet.

Men ? moral är en sak, våldtäkt någonting helt annat.

I dag är de stämplade som våldtäktsmän i folks ögon och det är både fel och orättvist.

Patrik Ekwall (Krönikör TV4 Sporten)