Pressen hänger ut människor med asperger
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-18
Debattören: Fallet Ragnar visar att etikreglerna måste skydda även oss
När jag för sju år sedan genomgick en neuropsykiatrisk utredning tyckte min läkare att jag skulle låta bli att berätta för andra att jag fått diagnosen asperger.
Men jag kunde säga att jag hade ADHD. Asperger däremot kunde skrämma folk, eftersom få riktigt vet vad det är, menade hon.
Psykologen hade en annan åsikt, han tyckte att jag mycket väl kunde berätta för mina närmaste. Någonstans kände jag också att det var rätt. Redan samma dag som utredning var klar berättade jag för en vän. Hans första reaktion var: ”Oj, jag såg en dokumentär på TV3 om en kille som hade asperger, han mördade sina vänner när han ville avsluta relationen med dem…”
Jag blev helt tyst, visste inte vad jag skulle säga och tog mycket illa vid mig.
Det hade jag inte gjort i dag, nu hade jag förstått att han via spekulativa tv-program fått en helt felaktig bild av vad det innebär att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Under senare år har det gått inflation bland medierna att hänga ut gärningsmäns psykiatriska diagnoser som en enkel förklaringsbild till varför de begått våldsdåd. Inte sällan lyfts diagnoser som ADHD och asperger upp, vilket är väldigt jobbigt för många av våra Attention-medlemmar. Inte minst för barn och unga som är känsliga för omgivningens åsikter, och för de vuxna som nyligen har fått sin diagnos och ännu inte känner sig trygga i sig själva.
Senast i raden av uppmärksammade fall är den tragiska historien om Ragnar Nilsson. I medierna pekas hans diagnos, Aspergers syndrom, ut som orsaken till att han mördat sin styvfar och två syskon och dömts till rättpsykiatrisk vård.
Aspergers syndrom innebär inte i sig att du klassas ha en psykisk störning, som är en juridisk term. Den rättspsykiatriska undersökningen är heller inte offentlig, så det är obegripligt varför medierna väljer att lyfta upp just hans diagnos som en bidragande orsak till det som skett. Det är ren spekulation. Att personer med asperger begår våldsbrott är dessutom ovanligt.
Enligt de pressetiska reglerna ska inte berördas etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning framhävas om det saknar betydelse. Reglerna säger däremot inte ett ord om funktionshinder eller psykiatriska diagnoser. Har dessa människor inte samma behov av integritet enligt Pressens samarbetsnämnd, som ligger bakom reglerna?
Jag blundar inte för det faktum att människor med psykiatriska diagnoser kan begå våldsbrott. Däremot ifrågasätter jag om det verkligen finns ett allmänintresse i att belysa gärningsmännens diagnoser på det sätt som sker i dag. Det enda som händer är att stigmatiseringen kring psykisk ohälsa ökar och människor som redan mår dåligt mår ännu sämre. Som journalist skulle jag fråga mig om det är en relevant uppgift, även om den inte nämns i de etiska reglerna.
Henrik D. Ragnevi