Alla föräldrar kan inte uppfostra sina barn

Debattören: Många av oss behöver hjälp – även efter småbarnsåren

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-12-03

Barn behöver mer omvårdnad än att bara få kläder och mat, skriver debattören som efterfrågar mer utbildning i vad det faktiskt innebär att bli förälder. Både för barnen och föräldrarnas skull.

Min partner och jag tar del av en föräldrastödsinsats just nu. Vi träffas 11 gånger för att lära oss saker som hur du kan planera in en gemensam stund med ditt barn och hur du kan uppmuntra och bekräfta barnet. Självklara saker kan en tycka. Detta kan väl alla som har med barn att göra?

Vi tar del av träffarna i en stadsdel i Stockholm som räknas ha bland den högsta medelinkomsten och utbildningsnivån – men där otryggheten har ökat, som i de flesta delarna i Stockholm. Vi är ett gäng kompetenta medelklassföräldrar och viktiga vuxna – som inte lärt oss hur vi kan relatera till våra barn på ett sätt som gör att vi kan ha en varm och sund relation till varandra. Detta är sorgligt på flera sätt.

Om vi inte kan detta, hur ska då en ensamstående förälder, en nyanländ förälder som inte talar svenska, en vuxen som blivit vårdnadshavare på andra sätt än den biologiska, en förälder med funktionsvariationer – hur ska dessa kunna, och var får de stöd?

Det slår mig att föräldrar erbjuds utbildning innan de får barn – men det handlar främst om den första spädbarnstiden. Sen då? När barnet behöver en annan omvårdnad än att bli matad och bytt på? Inget har jag läst om att fortsatt stöd ska ingå som en självklar del i föräldraskapet. Inget har jag läst om att alla föräldrar, oavsett bakgrund, klass och kön bör ta del av denna insats. Ändå väljer så många att bli just föräldrar. Helt ovetande om vad som väntar dem.

I familjer där våld är ett faktum, familjer med ilskna barn, trötta föräldrar, där tjat och skrik är en del av vardagen. Där mutor, hot och tillsägelser blivit till en ond spiral. Jag tänker på alla dessa barn och föräldrar som lider, precis som jag gjorde under min uppväxt. Var ska de ta vägen? Hur ska dessa relationer lappas och lagas? Är det långvarigt trasiga relationer till våra föräldrar och syskon, tillitsproblem till andra vi väljer att dela livet med som vi vill reproducera? Eller finns det ett sätt att bryta detta mönster?

Vi har efter fyra träffar redan sett en förändring. Barnen är lite mer harmoniska och glada – en direkt utdelning av det vi får praktisera som hemläxor. Vi vuxna är också gladare och har en finare ton. Vi känner hopp och tilltro till varandra. Vi kan klara detta!

Jag ser fram emot hur träffarna kommer att utveckla oss. Umgås med tanken att detta kanske kan skapa en framtid för oss att orka möta varandra och hålla en relativ konfliktfri tillvaro. Om vi lyckas hoppas jag att vi på lång sikt har åstadkommit en lite bättre värld genom att våra barn har blivit goda samhällsmedborgare, med en stark självkänsla och en tilltro till att det de gör är tillräckligt. Framförallt att de känner sig älskade för resten av sina liv. Det är mitt jobb som vuxen att i alla fall försöka, och om jag ska vara ärlig – en roll jag trivs med att ha.

Det är inte vårt fel att vår uppväxt eventuellt varit konfliktfylld men det är vårt ansvar att försöka bryta trenden av trasiga relationer. För våra barns och vår egen skull.


Amanda Netscher, sociolog och bonusförälder till två barn på nio och fem år


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln