Debatt

Sluta lägga skulden på de cancersjuka

Debattören: Svenska medier, nu räcker det med tips som skambelägger

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Så nu kära medier, och för den delen även välmenande medmänniskor: nu räcker det. Det ständiga flödet av livsstilsdekret med cancerkoppling måste upphöra, skriver Nina Nygaard.

DEBATT. Fram till nyligen var vi tre systrar. Nu är vi två. Min lillasyster drabbades för sex år sen av den mest aggressiva bröstcancerformen. Hon behandlades framgångsrikt med stora doser cytostatika, strålning och en omfattande operation men efter ett par symptomfria år insjuknade hon igen.

Diagnosen löd icke operabel spridd bröstcancer. Tre tuffa månader senare dog hon.

Det här är inte en berättelse om hennes sjukdomsförlopp. Det är inte heller ett upprop om ökade resurser till cancervården. Och det är inte en vädjan om bättre bemötande eller bristande informationsgivning. Allt fungerade så bra som det var möjligt under de extrema förhållanden som ett besked om obotlig sjukdom innebär.

Nej, det här handlar om något annat: skuld och skuldbeläggande.

Vid ett av de första besöken på onkologen förklarade läkaren mycket pedagogiskt och inkännande vad läkartexten i hennes journaler betydde och vad de innebar i praktiken. Min syster var redan då märkt av sin sjukdom; kraftig gulsot, orolig och avmagrad.

Läkaren avslutade samtalet med att glatt uppmana henne att röra på sig så mycket hon kunde och att äta precis vad hon kände för utan att tänka i termer av nyttigt-onyttigt.

Då bröt hon ihop totalt. Hon grät och grät. Efter en hjärtskärande evighet tittade hon på läkaren och mig och sa ”det känns som om det här är mitt eget fel. Att jag är så här sjuk. Du säger hurtigt att jag ska motionera, jag har knappt motionerat alls i mitt vuxna liv, det är inte min grej. Och värst av allt: precis varenda tidning man öppnar, varenda löpsedel, handlar om hur man ska leva och vad man ska äta för att inte få cancer. Hur har det blivit så, att vi som får cancer känner att vi får skylla oss själva?”.

Varken jag eller läkaren hade ett vettigt svar. Då vände hon sig mot mig med tårarna trillande nerför kinderna och sa ”lova mig att du tar tag i det”. Jag lovade.

Ett par månader senare dog hon. Delvis som en del i min egen sorgeprocess började jag undersöka saken. Kan det verkligen vara så att media, och för den delen även medmänniskor, i sin iver att hitta mirakelkuren och maxa klicken hetsar fram en uppfattning hos cancersjuka att de har sig själva att skylla?

Jag bestämmer mig för att låta en tid förflyta och göra research i ett mindre affekterat tillstånd. Nu har det gått en tid, vi har precis stigit in i ”den rosa månaden” – och jag kan konstatera att hon hade rätt.

Under den tid som gått har jag för länge sedan tappat räkningen på alla artiklar, krigsrubriker och löp om hur vi ska äta, inte äta, motionera, sova med mera för att då minsann, då undviker vi att få cancer. Eller minskar risken, som de mer seriösa medierna föredrar att kalla det.

Det är ingen tvekan om att det finns både livsmedel och motionsvanor som med sannolikhet gränsande till visshet minskar risken att insjukna i – eller ökar chansen att tillfriskna från – cancer. Och att det samtidigt finns ärftliga faktorer som spelar in. Och miljöfaktorer. Och ren otur. Och en massa annat.

Så nu kära medier, och för den delen även välmenande medmänniskor: nu räcker det. Det ständiga flödet av livsstilsdekret med cancerkoppling måste upphöra.

Omvärldens uppgift måste vara att stödja, inte att skuldbelägga. I stället för att med braskande rubriker indirekt skuldbelägga dem som insjuknat fokuserar vi från och med nu väl underbyggd vetenskap och rätt använd statistik, kombinerat med utgångspunkten att varje cancersjuk människa gör allt den kan utifrån sina förutsättningar.

Även om detta nya synsätt kortsiktigt skulle rendera några färre klick eller sålda lösnummer.

Så. Nu har jag uppfyllt mitt löfte. Hoppas det kan bidra till ett förändrat synsätt och att cancersjuka därmed slipper bli lika ledsna och uppgivna som min syster blev.


Nina Nygaard, anhörig


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Cancer

Medier