Nu tar jag på mig min davidsstjärna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-03-10 | Publicerad 2015-03-02

Micael Bindefeld: Antisemitismen frodas men jag vägrar kröka rygg

När terrorattackerna utfördes mot judar i först Paris och därefter Köpenhamn blev jag både ledsen och arg – men knappast förvånad. Det var som om jag hade känt att det var på väg, att det var väntat. Jag tror att de flesta inser att det lika gärna kunde ha skett här i Sverige.

Jag är svensk jude. Jag är född och uppvuxen i Göteborg. När jag var liten gick vi ofta till synagogan och vi firade alla de judiska högtiderna. När mina kompisar semestrade på Kanarieöarna åkte vi till Israel.

Min pappa var ett år gammal när han kom med sin familj till Sverige från Tyskland. Året var 1932 och att familjen kom till Sverige så tidigt räddade livet på dem. Under åren därefter kom merparten av både farmors och farfars familjer att utplånas i Förintelsen.

Min mamma, vars släkt levt i Skandinavien i flera generationer, uppmuntrade mig tidigt att berätta om min judiska bakgrund. Under hela min uppväxt mötte jag aldrig annat än positiva reaktioner. Det gjorde mig stolt över mitt judiska arv, precis som jag känner mig stolt över mitt Sverige när jag firar midsommar eller äter årets första kräftor (jag vet, det är inte kosher).

Jag har aldrig själv mött antisemitism. Inte heller har jag tidigare betraktat Sverige som ett antisemitiskt land. Men de senaste åren har någonting dramatiskt hänt. För många svenskar har det blivit allt mer ointressant att göra skillnad mellan svenska judar och den politik som landet Israel för. Det har smugit sig in en ton, framför allt på kultursidor och hos enskilda debattörer, som inte tidigare funnits.

Mitt svar på detta är: Jag tänker inte gömma mig! I stället sträcker jag på ryggen och tar på mig den davidsstjärna jag fick vid min bar mitzva för många år sedan. Och jag uppmanar andra judar; hel-, halv-, åttondels-, att göra detsamma. Bli medlem i en församling om du inte redan är det. Var stolt över och berätta om din judiska identitet. Låt dig inte skrämmas. Vi ska inte tvingas kröka rygg – i så fall måste vi flytta härifrån, som det judiska folket gjort i alla tider.

Men jag räknar också med övriga samhällets stöd. Frankrikes premiärminister Manuel Valls uttalade nyligen att ”Frankrike vore inte Frankrike utan de franska judarna”. När statsminister Stefan Löfven talade i synagogan i Stockholm på Förintelsens minnesdag i slutet av januari i år, var det ett känslomässigt och gripande tal vi fick höra. Jag förväntar mig nu att han följer upp talet med tydliga och konkreta åtgärder. Jag förutsätter att Löfven gör allt i sin makt för att svenska judar åter ska känna sig trygga i sitt hemland.

Mer pengar till Forum för levande historia är förvisso en bra början. Men det behövs betydligt mer för att garantera vår fysiska säkerhet. Ingen ska behöva vara rädd för att gå till synagogan, till kosherbutiken eller till Judiska begravningsplatsen. Det är helt orimligt att det judiska samfundet ska stå för kostnaden för den säkerheten.

Jag förväntar mig också att Sverige blir betydligt bättre på integration. För mig är det självklart att Sverige ska fortsätta vara ett öppet land som tar emot så många flyktingar vi mäktar med. Samtidigt kan vi inte ducka för att många kommer hit från länder med ett institutionaliserat judehat. Det handlar inte alls om religion, utan snarare om en kultur. I många länder ingår antisemitismen som en naturlig del i skolundervisningen. Nidbilder av judar är en cementerad del i mediernas propaganda mot landet Israel.

I Sverige accepterar vi inte någon form av antisemitism. Det måste vi vara ännu tydligare med. Skolan har ett oerhört viktigt uppdrag att lära ut öppenhet och tolerans. Vi får aldrig vika ner oss för rasistiska eller antisemitiska idéer. Att berätta om Förintelsen i skolan handlar om mycket mer än själva historieundervisningen – det är en påminnelse om den yttersta konsekvensen av judehat och förföljelse av minoriteter.

I svallvågorna efter terrordåden i Paris och Köpenhamn funderar allt fler judar om att flytta från Sverige till Israel. I Frankrike är detta redan ett faktum. Förra året, före dåden i Paris, lämnade 7 000 judar Frankrike för att skapa sig en tryggare tillvaro i Israel.

Det faktum att staten Israel finns har förändrat allt för det judiska folket. Nu har vi en möjlighet till reträtt. Nu har vi någonstans att ta vägen. Ett land dit alla judar alltid är välkomna.

Själv har jag med åren kommit att känna att jag har två hemländer. Jag älskar mitt Sverige. Det är här jag vill leva och här jag vill bo. Men jag vet också att det alltid finns en annan plats i världen om situationen för mig som jude blir alltmer prekär.

Jag tänker inte fly. Jag vill inte känna mig hotad i det land där jag har fötts och levt hela mitt liv. Men jag vill heller inte att förskolebarn ska behöva beskyddas av tungt beväpnade poliser i det land där jag bor, för att de är judar.

Sverige har förändrats. Europa har förändrats. Antisemitismen frodas igen, nu i ny förklädnad. Jag hoppas att våra politiker har modet och handlingskraften att stoppa den.

Än så länge är jag inte rädd i Sverige. Men den dag jag är det kommer jag inte att tveka. Då tar jag min davidsstjärna, packar mina väskor och flyttar.

Micael Bindefeld

Streck i debatten

Det här kommentarsfältet har vi stängt. Tyvärr kan man inte läsa tidigare gjorda inlägg, en teknisk brist vi är medvetna om. /Debattredaktionen

Följ ämnen i artikeln