Skippa sockret – om du älskar ditt barn

Tvåbarnsmamman: Vi vuxna måste orka stå emot

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-04-19 | Publicerad 2017-02-26

Tvåbarnsmamman Anna Larsson tycker att föräldrar måste våga säga stopp till socker för barnen.

DEBATT. Den vita döden.
Nej jag menar inte kokain, det är sockret vi måste kämpa emot.

Året var 2009 och vårt första barn föddes.
Vi var på 50-års kalas om jag inte minns fel med släkten, dottern var nio månader gammal. De ville ge henne bullar och kakor men jag sa nej.
”Det är ju mat”, sa de.
Mat? När blev tårta, bullar, kakor och andra godsaker mat, undrade jag och stod på mej.
När hon tre månader senare var hos våra grannar så gav de henne en glass. En glass! Jag kokade inombords.
Hon skulle inte lära sej att äta socker så tidigt, aldrig i livet!

Hon växte upp till en mycket aktiv liten tjej som älskade att äta löv och träd som hon kallade det. Spenat och broccoli alltså.
Lillasyster föddes 2012 och i takt med att tvättberget växte, sömnbristen likaså så smög sej sockret in i vårt kylskåp.
Du vet filmen Frost, den har väl ingen lyckats missa. Kidsen älskar Frost!
Man kan köpa små söta yoghurtar med Frostmotiv. Såklart ungarna vill äta det.
”Snääääälllllllaaaaaa mamma kan jag få Elsayoghujt...”(tindrande ögon). Äh lite yoghurt med en magisk isgalen drottning på kan väl aldrig skada … eller?
De är smarta företagen och vi föräldrar orkar inte alltid stå emot.
Jag klandrar ingen, verkligen inte.

I somras blev lillasyster nu fyra år gammal sjuk. Riktigt sjuk, inflammation i blodkärlen och vi var oroliga.
Det beror inte på sockret men tänk om hon ätit mer näringsrik mat då hade hennes immunförsvar varit starkare och hon hade kanske inte blivit sjuk?
Vi sa till varandra att storasyster antagligen aldrig skulle drabbas av nåt liknande för hon äter mycket bättre mat.
Hon äter allt vi ger henne, grönsaker, fisk, skaldjur, fågel, vilt. Vill smaka på allt.
Lillasyster gillar i stället allt som är vitt.
Mjölk, mjöl och socker. Pannkakor med sylt och grädde, glass, kakor, risifrutti, Elsayoghurt, pasta – och så ketchup givetvis.
Trött efter förskolan frågar hon efter kakor, bullar, glass och ärligt talat en liten glass gör väl ingen skada … eller?
”Hon älskar inte potatis”, som hon säger och det går så långt att vi ibland ger upp och lagar annan mat till henne bara för att hon ska äta.
Ingen bra idé.
Nu vet hon att om hon inte äter maten så får hon kanske pasta i stället eller risifrutti om hon har tur. Men hon vet med säkerhet att yoghurt och müsli finns alltid som sista utväg och det är ju mycket godare än potatis.

En dag frågar hon efter godis och jag säger nej. Hon blir helt förstörd och hulkgråter fram: ”Det känns som om jag aldjig mer kommer få godis”.
Då går hissen hela vägen upp, hon är ju sockerberoende så det bara sjunger om det och det är mitt fel!
Va fan håller vi på med!
Nu är det slut på kakor och bullar som mellanmål. Ingen glass efter förskolan.

Några dagar senare ser jag på dokumentären Ditt sockersöta barn och jag får en örfil, BAAM rätt i ansiktet.
Man får se en vanlig snubbe som får gå på förskolan, göra det barnen gör och äta samma mat fast gånger 2,5. Så mycket mer förbrukar en vuxen än ett barn.
I en vecka ska han leva och äta som ett barn. En dag är de på badhuset och han får 2,5 glass som motsvarar 1 glass som barnen får.
Han beskriver hur han mår, hans humörsvängningar, tröttheten.
Det där är ju lillasyster, hon är väldens gladaste eller argaste. Humöret skiftar kraftigt och hon kan bryta ihop för allt möjligt.
Nu åker även risifruttin, söta drycker och Elsa ut. Hon får ha hur mycket jävla ismagi hon vill, nu har hon trollat färdigt hemma hos familjen Larsson.
Vet du hur mycket socker det är i en risifrutti?
Elva sockerbitar! Elva!
Ta det gånger 2,5...

Det tar två dagar, sen är hon som en annan tjej.
Hon äter potatis, grönsaker och den mat vi andra äter med god aptit.
Nästan varje dag säger hon: ”Åh det häj äj den godaste maten jag ätit!”
Vi vågar knappt titta på henne, hur hon slevar in maten och skrapar rent tallriken.
Det är som att hon fått nya smaklökar.
Humörsvängningarna är borta, hon är piggare, mer aktiv, somnar lättare och sover bra hela natten.
Så skönt för alla i familjen.

Men hur blev det såhär?
En sak är säker, det är inte barnens fel. De har inte valt detta. Det är vi vuxna som måste stå emot Elsa som ropar från kyldisken. Som måste väga säga till svärmor att det inte är nån bra ide att ge godis till ettåringar.
Diabets ökar lavinartat, sockersjuka hette det förr … finns en anledning till det.
Visste du förresten att forskare sett att cancerceller suger åt sej socker och jäser?
Barnen är det bästa vi har, det är våran uppgift att ge de en bra start i livet med bra mat och en jäkla massa kärlek.
Älskar du dina nära och kära, ge dem en kram, en blomma men snälla skit i sockret.
Men vänta, nu ska vi inte gå till överdrift för lite lördagsgodis kan väl inte göra nån skada – eller?


Anna Larsson, tvåbarnsmamma


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.