Vi bygger nytt – men bara för de köpstarka
Debattörerna: Politikerna måste vakna och ta ansvar för allas rätt att bo
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-01-12
DEBATT. Bostaden är en social rättighet, lagstadgad i den svenska grundlagen och FN:s konventioner. Trots detta missar Sverige målet med att trygga rätten till bostad för alla.
Svensk bostadspolitik fokuserar på produktion och kvantitet, vilket bidrar till att svaret på en skriande bostadsbrist är homogena projekt som är riktade mot en smal och köpstark målgrupp. Bostadspolitiken svarar således på ett ensidigt behov men missar en väsentlig del i Sveriges grundlag – att rätten till bostad ska tryggas för alla.
Vi ser ett stort gap mellan vad som byggs och det som behöver byggas. En av bostadspolitikens viktigaste uppgifter är att stötta ekonomiskt svaga grupper som behöver hjälp för att ta sig in på bostadsmarknaden. För att lyckas med detta måste vi börja med att verkligen förstå vår utmaning.
De 22 förslag som regeringen har lagt fram för ett ökat bostadsbyggande fokuserar på åtgärder som ska bidra till en ökad produktion, men säger väldigt lite om vilken typ av bostäder som ska byggas, var de ska byggas och för vem de ska byggas.
De här frågorna kommer i stället besvaras av marknadens aktörer som till stor del drivs av ett starkt vinstintresse, och det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig vilken målgrupp och vilken typ av bostäder vi då har att vänta oss.
Näst intill alla våra europeiska grannar bedriver en aktiv bostadspolitik som på ett eller annat sätt tar ansvar för att hela befolkningen ska ha tillgång till en bostad. Sverige är i sällskapet oerhört passivt.
Vi har studerat hur olika länder arbetar med att skapa en jämlik tillgång till bostäder och kan nedan ge tre konkreta exempel:
- Norge har ett marknadsanpassat system med bostadsrätten i fokus. Över 80 procent av befolkningen äger sin bostad och därför fokuserar de politiska insatserna på att tillgängliggöra kapital för dem som har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. Bland dessa finns förstagångsköparna som stöttas genom fördelaktiga lån.
- I Österrike ingår 80 procent av alla hushåll i gruppen som är berättigade bostadsbidrag och närapå hälften av alla bostäder i huvudstaden Wien tillhör den sociala bostadssektorn. Att en stor andel av befolkningen får mer eller mindre ekonomisk stöttning bidrar till en mer jämlik tillgång till bostäder. Modellen bidrar också till att ingen grupp stigmatiseras av selektiva insatser som riktas mot en smal målgrupp.
- Frankrike löser finansieringen med en fristående fond som inte är sammankopplad med statsbudgeten och därmed heller inte konjunkturkänslig – här kan bostadsbyggandet i stället vara en motkonjunkturell kraft.
Att som i Sverige huvudsakligen rikta in sig på att underlätta för produktion är en farlig väg att gå. Politikens uppgift handlar inte endast om att lösa en bostadsbrist genom att producera ett visst antal bostäder inom kommande år. Uppgiften handlar minst lika mycket om ett samhällsbygge. Bostadspolitiken måste därför rikta sig mot en bredare målgrupp med ett mångfacetterat behov.
Att ”bygga bort” bostadsbristen handlar om att bidra till att bygga bort segregation, inte att förstärka den.
För att aktörer inom samhällsbygget ska ha möjlighet att ta ansvar för sociala frågor måste ett ramverk finnas på plats som ger de rätta förutsättningarna. Detta ramverk har våra politiker ansvar för att skapa.
Vår gemensamma uppgift slutar inte vid husets fasad, utan sträcker sig mycket längre än så, både i tid och i rum. Utan rätt verktyg i våra händer kommer den här uppgiften bli svår att lösa.
Det är dags för politiken att vakna och ta ansvar för att rätten till bostad ska tryggas för alla.
Johanna Rand
Nazdar Ghalali
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.