"Ekobegravning" är bara en dröm

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2014-01-19 | Publicerad 2014-01-17

Annika Hamrud: Det är dags att begrava de nedfrusna kropparna

Just nu ligger minst sju kroppar nedfrusna i Sverige i väntan på att begravas enligt en metod som ska få dem att komposteras. Några av dem har i tio år legat i frysrum anpassade för korttidsförvaring.

Komposteringsmetoden, som kallas promession, och som beskrivs som revolutionerande för begravningsväsendet, har tagits fram av biologen Susanne Wiigh-Mäsak.

Det finns många som önskar sig en mer ekologisk begravningsmetod än jordbegravning och kremering. Promession handlar om att få en kropp att komposteras. Men för att en kropp ska förmultna, och inte ruttna, måste den finfördelas. Susanne Wiigh-Mäsak hävdar att hon har uppfunnit en teknik för att sönderdela kroppen på ett mer smakfullt sätt än att stoppa den i en köttkvarn. Tekniken kallades först för frystorkning, ibland hör man även ord som ”ekobegravning” och ”biologisk begravning”.

Tanken är att kroppen ska kunna skakas sönder och bli till ett stoff som man sedan lägger i en kartong i jorden. Skakningen sker efter att kroppen har frysts ned med flytande kvävgas.

Sångaren Ola Salo berättade i sitt vinterprogram i radion om hur mycket han älskar kompost och sa att han efter sin död också vill bli kompost.

Ola Salo har läst om promession i tidskriften Filter. Han kunde lika gärna ha läst Ny Teknik eller Dagens Industri, för idén har omskrivits på många ställen.

Problemet är bara att ingen har sett detta utföras och ingen har fått se tester eller dokumentation på att sönderskakningen av den frusna kroppen fungerar. Det går heller inte att finna någon forskare som kan bekräfta att en kropp kan skakas söder, oavsett temperatur.

Ola Salo är en av många som förförts av idéerna om kompostering. Svenska kyrkan tyckte ett tag att promession var en tilltalande idé. Så bra att man i Jönköping planerade att uppföra en ”promessionsanläggning”. Men det blev aldrig någonting av projektet. För uppfinnaren Susanne Wijk-Mäsak skickade aldrig in några handlingar om hur tekniken fungerar, och länsstyrelsen kunde därför inte ge något tillstånd för att börja bygga ”promatorn”.

Längtan efter det naturliga blandas ibland ihop med det som egentligen skiljer oss från djuren. Det är vi människor som vill behandla våra avlidna med respekt. Det är civiliserat – och naturligt – för oss att begrava våra döda enligt våra traditioner.

Nuvarande lag säger att en avliden ska begravas inom en månad efter dödsfallet. Och Skatteverket, som är högst ansvarig för begravningar i Sverige, slutade redan 2006 att ge anstånd för begravning av de nedfrusna. Men de som ska genomföra begravningarna utsätts för en sådan press från omgivningen att de inte klarar det. Pressen kommer till stor del från medier som skriver upprört när dessa avlidna äntligen behandlas respektfullt och begravs. Vanligen används begreppet ”tvångsbegravning”.

I år har tre sådana begravningar utförts på olika platser i landet. En av dessa kroppar fanns i Vänersborg. Där fanns två kroppar nedfrusna - den andra är ännu inte begravd. De anhöriga har i det fallet överklagat beslutet att kroppen ska begravas till högsta förvaltningsdomstolen.

Det har nu gått 13 år sedan Aftonbladet för första gången skrev att tekniken skulle komma igång om några månader. Sedan dess har ingenting hänt. Varje år kommer samma besked från uppfinnaren, att tekniken snart kommer att finnas, men ännu har ingen dokumentation som bevisar att tekniken fungerar visats upp.

Det är dags för de återstående nedfrusna kropparna att komma i jorden.

Annika Hamrud