ÅSIKT

Värna aborträtten – men sänk tidsgränsen

Läkare: Det är de sena aborterna som är problemet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Att värna om aborträtten är inte detsamma som att försvara Sveriges föråldrade tillämpning av abortlagen, skriver Anna Hammarström.

DEBATT. Ser till min frustration att abortdebatten - som så ofta förr – spårat ur. Det är få som i Sverige ifrågasätter kvinnans som jag ser det, självklara rätt till fri abort.

Att värna om aborträtten är dock inte detsamma som att försvara Sveriges föråldrade tillämpning av abortlagen, som innebär att vi i dag på svenska sjukhus genomför abort vid en graviditetslängd där barnet med adekvat vård skulle kunnat överleva utanför livmodern.

Den svenska abortlagen i sig som innebär fri abort upp till och med graviditetsvecka 18 är det inget fel på. Den håller i dag liksom för 45 år sedan när den stiftades.

Det är tjänstemannabesluten bakom skrivborden, dispenserna, där Socialstyrelsen beviljar abort av friska foster en hel månad efter att lagens abortgräns passerats, som måste upphöra!

Sverige är bäst i världen på att rädda för tidigt födda barn. Nya siffror visar att sex av tio barn födda mellan vecka 22 + 0 och 22 + 6 överlever. Detta enligt en färsk artikel i JAMA, (Jama online 26 mars 2019). Det finns också ett växande antal fall där barn överlevt efter 21 fulla veckor.

Samtidigt har vi en praxis som tillåter att Socialstyrelsens rättsliga råd får bevilja – och beviljar – abort av friska foster upp till och med vecka 21 + 6.

De senaste åren har det mer än en gång hänt att barnläkare tillkallats för att försöka rädda livet på spädbarn efter abort. Spädbarn eftersom svensk lag fastslår att fostret vid 22 veckor är ett barn, med ett barns rättigheter, och då vissa graviditeter passerat denna tidpunkt innan aborten är fullbordad.

Lösningen på detta etiska dilemma, att aborterade foster/spädbarn födda i samma graviditetsvecka som de barn som ligger på neonatalavdelningen vägg i vägg, och dessutom lever vid framfödandet, anser Läkarförbundets etiska råd vara, att man förbjuder personalen att tillkalla barnläkare för att försöka hjälpa barnet.

I stället vill man genom vårdprogram säkerställa att man i dessa fall endast tillkallar gynekolog för att bistå övrig sjukvårdspersonal i att övervaka och säkerställa dess död.

Statens medicinsk-etiska råd SMER, tillika tjänstemän, föreslår en annan lösning, nämligen att läkaren vid dessa sena aborter injicerar ett preparat i barnets hjärta som gör att det stannar innan framfödandet. Då slipper personalen fundera på om man borde försöka sätta in livräddande insatser eller intensivvård. Att med näbbar och klor försvara en uppenbart orimlig abortgräns som pressar fram absurda tjänstemannaförslag som dessa, är sannolikt att spela abortmotståndarna i händerna genom att ge näring och argument åt de krafter som ifrågasätter hela aborträtten.

Det är dessa senaste aborter som vissa av oss svenska läkare och barnmorskor vädjar om att få slippa, sällan aborter över huvud taget. Och det var dessa sena aborter som var en starkt bidragande orsak till att jag själv avbröt min specialistutbildning som läkare till gynekolog.

Det är olyckligt när en oönskad graviditet upptäcks för sent. Men en abortgräns som balanserar på barnamordets rand gynnar ingen, varken samhället eller sjukvårdspersonalen och sannolikt inte heller de utsatta kvinnor man säger sig värna om.

I stället handlar det om en förvriden politisk debatt, där varje person som ger sig in i diskussionen anklagas för att vara kvinnofientlig och vilja förvägra kvinnor rätten till fri abort.

Om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, där ju det ofödda barnet inte finns fram till vecka 22 utan till vecka 40, i varje läge måste respekteras, varför i så fall sätta abortgränsen just till vecka 22? Alla som arbetat inom kvinnosjukvården vet att vi möter kvinnor i alla stadier av sin graviditet, ja ända in på förlossningen, som inte vetat om eller förträngt sin graviditet och önskar avbryta den.

Den svenska abortlagen härrör från en tid då ett barn kunde överleva utanför livmodern tidigast i vecka 28. När abortgränsen sattes för 45 år sedan var det således flera månaders skillnad mellan ett aborterat foster fött i vecka 22 och de för tidigt födda spädbarn som vårdades på nyföddhetsavdelningarna. I dag är den marginalen, tack vare medicinska landvinningar, utplånad.

Undertecknad har arbetat som läkare inom gynekologi och förlossningsvård i både Sverige och Norge och där genomfört mängder av rutinmässiga aborter. Jag mötte aldrig synsättet att kvinnans rättigheter skulle vara hotade med en abortlagstiftning med fri abort till och med vecka 12 och med särskilda skäl till och med vecka 18.

Vi behöver inte vara så drastiska i Sverige utan kan behålla vår abortlag som tillåter fri abort till och med vecka 18. Ta bara bort möjligheten för tjänstemän bakom skrivbord att bevilja abort på friska foster därefter! Då skulle ingen, varken personal eller kvinnan som genomgått aborten, behöva fundera på om fostret kunde ha överlevt utanför livmodern.

Alla vet att bestämning av graviditetslängd med inte minst den mänskliga faktorn som felkälla, inte medger millimeterbedömningar. Även med de noggrannaste metoder, kan felmarginalen sannolikt uppgå till dagar och kanske någon vecka.

Att hävda att livsduglighet definierat som v 21 + 6 är en rimlig abortgräns, samtidigt som för tidigt födda barn på samma sjukhus räddas till livet redan efter 21 graviditetsveckor, är cyniskt och inte förenligt med ett rättssamhälle.

Att barn som föds levande på svenska sjukhus 2019 skall förvägras intensivvård för att de är oönskade, eller avlivas med kaliuminjektioner i hjärtat, har inget med kvinnans rätt att bestämma över sin kropp att göra. Att marginalen försvunnit så att detta över huvud taget är möjligt, är ett missförhållande som för länge sedan borde ha rättats till.


Anna Hammarström, Leg. läkare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM