Ingen föds med en slöja på huvudet

Debattören: Därför är det inte diskriminering när kvinnor nekas jobb på grund av sina klädval

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-05-22 | Publicerad 2018-05-18

Att bära slöja är ett lika fritt val som att välja vilken färg man vill ha på läppstiftet. Men det betyder inte att en arbetsgivare måste acceptera det, skriver debattören. Bilden är en genrebild.

DEBATT. Med viss regelbundenhet slås historier om unga kvinnor som nekas arbete på grund av att de bär slöja upp i pressen. Vi minns Aye, 23, som nekades anställning på SAS på grund av sin slöja. Förra veckan uppmärksammades Hoda, 21, som inte får jobba som väktare på Securitas eftersom hon bär slöja. De unga kvinnorna framställs okritiskt som oskyldiga offer för diskriminering och arbetsgivarna ter sig orättvisa, fyrkantiga, ja kanske till och med direkt rasistiska.

Varje gång jag läser de här svartvita berättelserna om unga kvinnor som hävdar sig vara utsatta för diskriminering tänker jag på ett av mina första arbeten, som servitris på en hyfsat bra krog i Malmö. Min chef, en mycket bestämd kvinna, ogillade mitt läppstift. Hon ansåg att det var för mörkt. Alltså bytte jag, utan knot, till ett annat läppstift. Det var hon som ägde krogen, hon som betalade min lön och hon som bestämde.

Eftersom jag behövde mitt arbete och mina pengar anpassade jag mig. När jag var ledig kunde jag ju ha vilket läppstift som helst.

När jag många år senare började undervisa på universitetet fick jag gå en kurs i universitetspedagogik. Vi ägnade ett helt pass åt att diskutera lämplig och mindre lämplig klädsel i katedern. Alltför urringade plagg ratades till exempel. Inte på grund av moraliska skäl utan för att inte distrahera studenterna.

Min poäng är att det är arbetsgivaren som bestämmer – och om du inte har lust att foga dig efter arbetsgivarens vilja får du söka dig ett annat arbete. Varken Aye eller Hoda nekades arbete. De valde själva slöjan före arbetet.

Också unga muslimska kvinnor är autonoma, fria att välja och därför ansvariga för sina val. Om man, som Aye och Hoda, vägrar att tillmötesgå arbetsgivarens önskemål får man helt enkelt stå sitt kast.

Men, kanske någon invänder, är inte Aye och Hoda utsatta för diskriminering? Är det verkligen rimligt att jämföra läppstift och slöja? Det vill jag hävda att det är.

Att bära slöja är ett lika fritt val som att välja vilken färg man vill ha på läppstiftet. Det är i alla fall vad dessa unga muslimska kvinnor brukar framhålla om någon dristar sig till att hävda att slöjan är en symbol för förtryck.

Man kan inte både ha kakan och äta den. Hävdar man att praktiken att täcka sitt hår med en slöja är ett uttryck för ett eget, väl underbyggt val kan man inte hävda diskriminering när en arbetsgivare kräver att man tar av sig slöjan. Diskriminering sker nämligen när någon särbehandlas på grund av en medfödd irreversibel egenskap, som kön eller hudfärg. Ingen föds med slöja på huvudet.

Hoda framhåller att slöjan är en del av hennes identitet. Det skulle jag kunna säga om mitt läppstift också – men ingen hade tagit mig på allvar om jag påstått mig vara diskriminerad för att min arbetsgivare hade synpunkter på den färg jag valt. Skillnaden är naturligtvis att Hoda hävdar att slöjan är ett uttryck för hennes religiösa övertygelse. I Sverige, ett land som varit sekulariserat i generationer, tycks just det argumentet trumfa alla andra argument.

Religiösa människor behandlas med silkesvantar på ett sätt som faktiskt är tämligen nedvärderande. Ingen ställer frågan till Aye eller Hoda vad som händer om de tar av sig slöjan. Av artighet väljer vi att godta en argumentation som är helt orimlig.

Det borde vi sluta med. Religiösa människor är också fullt ut ansvariga för sina val och sina handlingar.


Ann Heberlein, teologie doktor i etik, författare, riksdagskandidat (M)