Kvarg och hårdträning – hoten mot vår hälsa

Debattörerna: Vår sundhetsfixering kan få motsatt effekt och bland annat leda till ätstörningar

Att träna och äta balanserat är i grunden någonting positivt. Men när insatserna maximeras kan det lätt gå över styr, skriver debattörerna.

DEBATT. Träningssverige måste bli bättre på att motverka hälsohetsen. I dag tänker nästan alla på sin hälsa. Vissa av oss mäter kroppsfett, bär stegräknare och räknar kalorier. Andra testar utmattningens gränser med militär träning, crossfit och flera timmar långa löprundor.

Samtidigt finns det de som inte rör på sig alls, som fastnar i stillasittande jobb och en passiv fritid. Men alla tänker vi på det – vad vi borde äta, hur vi sover, hur vi kan bli bättre, starkare, snabbare. Faktum är att hela 70 % av svenskarna säger att de tränar intensivt minst en gång i veckan (Eurobarometer). Det är svettigast i hela Europa! Och de som inte tränar går ofta i tankar om att börja. Med andra ord är vi ett land i rörelse. Och det är väl bra… Eller?

Att träna och äta balanserat är i grunden någonting positivt. Men när insatserna maximeras kan det lätt gå över styr. Förändringen kommer kanske smygande. Det känns bra att kunna trappa upp och testa gränserna.

Men när det sociala livet reduceras, för att en vill hinna med ett par extra träningspass, eller när en blir irriterad för att kvarglunchen lämnar ett värkande gap i magen – då blir allting plötsligt tvärtom och just fixeringen på träning och sundhet blir det största hotet mot vår fortsatta hälsa.

Samtidigt, för de som inte tränar alls, leder den ständigt ökande hälsohetsen till skam- och skuldkänslor. Steget till rörelse blir hela tiden längre. Skillnaden mellan de som tränar och de som inte gör det blir hela tiden större. I en sådan miljö är det lätt att ge upp.

Vi tror att träning och idrott blir bäst när den är rolig och säker. Men för att det ska bli verklighet behövs ledare, tränare och annan idrottspersonal som känner till riskerna med ätstörningar – och som har rätt verktyg för att uppmuntra till positiv rörelse.

Steg ett handlar om att känna igen varningssignaler som visar om någon ligger i riskzonen för att utveckla en ätstörning. Därefter behövs kunskap om hur en kan närma sig personer på ett sätt som skapar tillit och förtroende.

Men utmaningen slutar inte där. Hur vi pratar om kropp och rörelse – i generella termer – har också stor betydelse. Träning kan verka förebyggande mot ätstörningar – men det förutsätter att det finns kunskap om vad som riskerar att trigga igång destruktivt beteende.

Vi vet att Sveriges idrottsföreningar, gym, dansverksamheter och sportklubbar är fulla av engagerade eldsjälar. Nu vill vi rusta dem med verktyg för att se, förebygga och bemöta ätstörningar, överträning och prestationshets. För en tränings- och idrottsrörelse där alla kan må bra.

Emma Forsén, leg. psykolog och doktorand vid Karolinska Institutet
Sofia Selenius, utbildningskoordinator I care och We care
Thor Rutgersson, pressansvarig Frisk & Fri

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln