Vården såg inte min fru som en människa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-01-06
Debattören: I en specialiserad vård tycks vanlig omsorg ha gått förlorad
DEBATT. Under drygt tre månader var min multisjuka fru inlagd på två olika kliniker på ett av våra stora universitetssjukhus. Jag vistades under denna tid halvtid på respektive klinik. En tydlig bild av ett modernt universitetssjukhus tonade fram för mig. Min fru och jag mötte en vård helt utan helhetssyn på människan.
De medicinska framsteg vi har nått under de senaste hundra åren, med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en fragmentisering och avhumanisering.
Efter två månader hade vi haft trettio olika läkare och då slutade jag räkna. Dessa för dagen-läkare var illa pålästa när de mötte patienten. En sådan läkare sa till min fru: ”Kan du vända på dig så att jag kan se dina liggsår?” Min hustru hade då varit förlamad i cirka tre veckor, hon kunde bara röra höger tumme. Det behövdes två undersköterskor för att vända henne, trots att hon bara vägde 48 kilo.
Jag har aldrig sett så många läkare, ändå sägs det att vi har ont om dem. Var ligger felet?
När specialiseringen slår ut i full blom blir det också tydligt att de olika verksamheterna/klinikerna slutat samarbeta. När min fru skulle överföras från neurologen till onkologen, beskrev överläkaren för neurologen det i efterhand så här: ”Någon påtaglig försämring inträffade inte på denna klinik, utan i ett senare skede då hon var inskriven på annan klinik”. Hon gick på egna ben in på hans klinik, när hon lämnade hans klinik var hon rullstolsbunden. Ingen påtaglig försämring?
Jag undrar, spelar man svartepetter med patienterna och försöker skjuta över allt ansvar på nästa klinik?
Även en svårt sjuk person behöver struktur i sin vardag. I takt med den bristande kontinuiteten och den inhumana behandlingen, sjunker den sjuke ner i ett tillstånd av hopplöshet. ”Jag är inte längre en människa. Jag har blivit ett vårdobjekt”, sa min fru till mig.
En fredagskväll lämnade jag henne vid kl 21 och återkom lördag morgon kl 10. Hon var förlamad och den enda möjlighet hon hade att själv ändra ställning i sängen var att med hjälp av sängens fjärrkontroll höja eller sänka huvud- eller bendelen av sängen. Under timmarna jag var borta fick hon byta sal. När jag kom tillbaka fann jag henne liggande platt i sängen, tittande i taket. Elen i sängen fungerade inte. Hon hade legat i denna ställning i 13 timmar. Jag frågade personalen som sa att de kontaktat vaktmästeriet om den trasiga sängen men att de inte hade kommit än. När jag kom tillbaka in på salen såg jag att adventsljusstaken brann fint i fönstret. Jag drog ur kontakten till den och satte sängens kontakt i detta vägguttag – och hennes fjärrkontroll till sängen fungerade.
Min fru sa: ”Vad skulle jag ha gjort utan dig?”. Det funderade också jag ofta på.
Ledarskapet tycks också fallera. På ett universitetssjukhus finns många chefsnivåer. Chefen är ansvarig inför den politiska ledningen. Det kräver ett i verksamheten närvarande ledarskap. När jag frågade sjukvårdspersonalen om de kände till namnet på verksamhetschefen, kunde man inte på någon av de båda aktuella klinikerna svara på frågan.
Ett närvarande ledarskap betyder mycket för medarbetarnas engagemang. Om inte ens chefen behöver bry sig om den dagliga verksamheten, varför ska någon annan göra det?
Alla borde förstå att människan är en helhet bestående av kropp och själ. Man kan inte behandla kroppen och utelämna den mänskliga omtanken, där patienten kan vara en medspelare i vårdsituationen och inte bara ett vårdobjekt.
Hans-Inge Persson