Natt efter natt hör jag honom gråta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-09-14 | Publicerad 2015-09-11
Debattören: Vi som jobbar på asylboenden vet vad barnen och ungdomarna varit igenom
DEBATT. Ligger i sängen i personalrummet här på mitt jobb på asylboendet och kan inte sova. Hör gråt som kvävs i en kudde från rummet bredvid. Gråten kommer från den "tuffa" killen som alltid spelar pajas och gärna tar diskussioner om allt med alla - hela tiden. Han är alltid beredd, alltid på hugget och man ser hur han kämpar mot tystnaden.
När tystnaden uppstår sätter han i gång något för att skapa ljud/oljud/oreda. Så fortgår hela hans dag och jag ska inte sticka under stol med att han faktiskt är jäkligt påfrestande.
Men sen när mörkret har lagt sig, då kommer han smygande.
"Lorin … ursäkta … du jobbar? Jag komma in å sitta … prata dig?"
Alltid, varje kväll. Man ser utmattning i hans ögon - han har klarat av ännu en dag.
Vi pratar - ja, han låter faktiskt munnen få vila lite efter en lång dags arbete. Han ställer frågor som han kräver långa, genuina, faktaspäckade svar på. Det är frågor om allt mellan himmel och jord. Han lyssnar, suger in alla mina ord.
Medvetet låter jag min röst gå ner i ljud och tempo ju längre in i samtalet vi kommer. Jag tar upp hans hand i mina och värma den.
Jag ser tröttheten komma över honom, ser hur hans kropp och ansikte slappnar av. Jag får honom att småle när jag frågar med ett leende "XX, hur orkar du hålla i gång så hela dagarna? Du får allas öron att ramla av".
Han ler med både mun och ögon och säger "Jag vet, det är jobbigt du vet … men jag måste".
Jag låter den kommentaren vara och tar ett extra tag om hans händer. Vi sitter så ett par sekunder, i stillhet och tystnad.
Vi avslutar nästan alltid samtalen med att jag dämpat säger "Så, nu är det dags att sova. Alla andra sover redan".
"Ja, jag vet … jag sova nu, jag trött nu, jag gå i skola i morgon. Du är snäll, Lorin, jag tycker mycket om dig" säger han medan han reser sig upp och börjar gå mot dörren.
"Jag tycker mycket om dig oxå XX, du är en fin kille … gå och sov nu. Jag är här när du vaknar i morgon".
Skuggan och sorgsenheten börjar skymta i hans ögon. Han frågar vilket personalrum jag ska sova i.
"Rummet bredvid ditt rum", svarar jag.
Sen går han.
Jag rundar av inne på kontoret tar fram bröd ur frysen till ungdomarnas frukost, kollar fönster och dörrar, släcker ner och går in till mitt krypin, gör mig i ordning, betar av lite Wordfeud och släcker ner.
Då hör jag hur han, den "tuffa" killen, försöker att kväva sin gråt i kudden. Jag vet att han kommer att gråta minst ett par timmar till innan han slutligen somnar av ren utmattning. Jag har hört det så många nätter tidigare.
Jag vet vad hans historia, hans bagage, vad han varit med om, vad han har blivit utsatt för, vad han blivit tvingad till, vet om hans tid i fängelset när han passerade genom det landet, jag vet vad han tvingats lämna bakom sig och jag vet hur fullkomligt oviss hans framtid ser ut.
Jag hör hans gråt och jag vet att om två timmar så kommer jag att få kämpa med att väcka honom, få upp honom för att komma i väg till skolan. Med rödsprängda ögon kommer han stappla upp in i matsalen - men på två minuter har han fått på sig sin mask igen och kör på - en ny dag har börjat.
Det här är lite kort om en kille som bor här. Vi har ytterligare 20 på vårt asylboende. Jag vågar inte ens tänka på hur många ensamkommande barn och ungdomar runt om i Sverige som i detta nu kväver sin gråt med kudden.
Jag läste ett inlägg på Facebook med rubriken "Sverige är först och främst ett land, inte en socialtjänst till resten av världen". Visst, det finns väl något i det, men kan jag rädda varje ensamt, skadat och trasigt barn där ute så gör jag det. Jag har inget svar på hur vi ska klara att ta emot alla – men jag värmde iallafall en hand i kväll.
Han har slutat att gråta nu, han sover nog. Mitt larm ljuder om en timme och en ny dag börjar för oss alla.
Lorraine Cox