Mitt nej betydde inget för honom
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-10-29
”Anna”: Alla våldtäkter sker inte ute i en buske
DEBATT. Jag var singel. Det var du också. Vi träffades genom en gemensam bekant, utan att ha någon som helst lust att inleda ett förhållande. Men när vi träffades så klickade det. Attraktion, humor och intressen. Vi inledde ett kk-förhållande.
Det var en kul tid men efter några månader kände jag att det var dags för mig att gå vidare. Vi pratade om möjligheten för oss att bli tillsammans men du var inte intresserad, och jag tänkte att jag nog befann mig i en annan fas av livet än du.
Efter ett par månader återupptog vi kontakten, denna gång enbart som vänner. Trots allt så hade vi kul tillsammans och delade många intressen. Jag hade träffat en annan, och jag hade stora förväntningar på det. Du hade säkert inga problem att hitta nya lekkamrater på ditt håll.
En kväll skulle vi hem till några av dina vänner och spela spel. Det blev en riktigt rolig kväll, tiden drog i väg och det blev sent. Du frågade om jag skulle sova över. Jag tvekade. Det kändes inte som den bästa idén. Du sa ”men inget kommer att hända. Jag kan sova på soffan om du vill”. Jag lät mig övertygas, jag litade på dig.
Väl i din lägenhet kände jag mig dum som lade beslag på din säng och lämnade dig i soffan. Så jag sa att ”det är okej om du vill sova i sängen”. Jag litade ju på dig. Sedan kröp vi ner under varsitt täcke och sa god natt.
Efter bara några minuter kände jag dina händer på min kropp. Jag sa ”Nej, sluta...” och försökte ta bort dina händer. Du sa ”jo, kom igen...” och tog ett nytt, hårdare tag. Jag sa ”nej, det är ingen bra idé”. Du sa ”jo då” och fortsatte att ta på mig. Jag sa ”du, jag vill inte” men vid det laget hade du redan stoppat in dina fingrar i mig och låg till hälften över mig. ”Du är så härlig”, stönade du i mitt öra.
Som paralyserad låg jag helt stilla. Skulle jag slå till dig? Du är så mycket starkare än vad jag är. Jag vågade inte prova. Skulle jag åla mig undan, resa mig upp och skrika? Det skulle ju vara att "ställa till en scen". Sådant gör inte "duktiga flickor" som jag.
Det sista alternativet var det som föreföll enklast. Att bara ligga kvar och låta det ske. Jag låtsades att jag tyckte att det var skönt för att det skulle gå fortare då. Få det överstökat.
När det var över somnade du. Jag låg vaken ett tag. Funderade. Vad var det som just hände?
Dagen efter var du snäll. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat något. Jag litade på dig. Jag ville lita på dig.
Tiden efter gjorde jag upp mängder med ursäkter för ditt beteende. Jag använde flera månader till att försöka bagatellisera det du gjorde. Jag hade ju träffat en annan nu och var glad och lycklig med honom. Jag ville inte dra upp gammalt groll och förstöra allt.
Jag lade större delen av skulden på mig själv. Tills för ett par veckor sedan. Under en kväll med goda vänner brast det plötsligt. Jag insåg att det som hade hänt inte var mitt fel. Det var du som gjorde fel. Du lyssnade inte på mig. Du respekterade inte mig. Det finns ingen ursäkt i världen som berättigar dig till det du gjorde. Du hade mitt förtroende och du missbrukade det. Din JÄVEL.
Fem månader. Så lång tid tog det. Så lång tid hittade jag på ursäkter för dig.
Men inte nu längre. Nu är jag arg, förbannad till och med.
Jag är förbannad över att du finns där ute och förmodligen inte har en aning om vad du gjorde. Du lever vidare i förvissningen om att nej egentligen betyder ja, det är bara att man får tjata lite först.
Men mest förbannad är jag över att jag nu förstår att det som hände mig inte är något undantag. Ju fler kvinnliga vänner jag pratar med desto mer inser jag att detta inte är något ovanligt. Mina vänner vittnar om hur de, liksom jag, i ett paralyserat läge har ”valt” det enklaste alternativet; att ligga kvar och låta det ske.
Och alla är helt övertygade om att ett nej inte betyder ett skit.
Jag undrar; vem i helvete har bestämt att detta är rimligt?
”Anna”