Svenska staten gjorde barnpornografin laglig
Forskare: Vi måste utreda om offren har rätt till skadestånd
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-10-21
DEBATT. Forskningsresultat som jag nyligen har publicerat visar att statens skadeståndsansvar gentemot barn och unga som utnyttjats i kommersiell sexhandel måste utredas.
När regering och riksdag 1971 legaliserade framställning och spridning av pornografi i tryckt bild och skrift, legaliserades samtidigt barnpornografi eftersom den politiska majoriteten valde att inte införa begränsningar för bildernas innehåll. Framställning och privat konsumtion av pornografi i rörlig bild var och förblev juridiskt oreglerad.
De flesta barnpornografiska alster importerades men 1972 inleddes också en inhemsk produktion som fortgick decenniet ut.
Besluten 1971 inbegrep även en legalisering av samlag på allmän plats (i dag kallat ”offentlig plats”) i samband med offentlig tillställning. Åldersgränsen för de medverkande var 15 år.
Eftersom föräldrabalkens dåvarande gräns för när en person var underårig gick vid fyllda 20 år, innebar det en legalisering av kommersiell sexhandel med barn mellan 15 och 19. Handeln ägde rum i sexklubbar och i lägenhetsbordeller, benämnda ”poseringsateljéer”, främst i de tre storstäderna.
Såväl barnpornografi som offentliga samlag marknadsfördes i dags- och kvällspressen.
Jag har nu i egenskap av historiker undersökt med vilka argument dessa beslut motiverades och därefter under många år försvarades. Från början ansågs en innehållsmässigt oreglerad pornografi vara en förutsättning för en fri kultur- och samhällsdebatt.
Barnpornografi, menade regeringen 1975, var ett rimligt pris att betala för en hög grad av yttrande- och informationsfrihet. Efter kritik infördes 1980 ett begränsat förbud att framställa barnpornografiska bilder för spridning. Samlag på allmän plats förbjöds två år senare.
Under 1980-talet motsatte sig regering och riksdag en kriminalisering av barnpornografi i rörlig bild med hänvisning till forskning som ansågs visa att tillgång till barnpornografi förebyggde sexualbrott mot barn samt att kriminalisering inte fick ske endast för att ”värna om en viss attityd, moraluppfattning eller etisk norm”.
Ett begränsat förbud att framställa barnpornografiska filmer infördes först 1992, motsvarande det för bilder. Innehav av barnpornografi förbjöds 1999.
Antalet barn utan avslutad pubertetsutveckling som avbildats sexuella situationer i barnpornografiska alster framställda i Europa fram till 1984, har i tidigare forskning beräknats till mellan 5 000 och 10 000. Till detta kommer ett stort antal äldre barn.
Den under många år legala svenska marknaden för barnpornografiska alster kan antas ha bidragit till dessa höga siffror.
Har Sverige ett skadeståndsansvar gentemot drabbade barn och unga? Man kan på goda grunder anta att såväl legaliseringen som delar av den 20 år långa processen att kriminalisera framställning av barnpornografi stred mot bestämmelser i både den äldre och den nya regeringsformen.
Politikens konsekvenser var uppenbara för alla som tog del av marknadsföringen i det offentliga rummet. Trots det tyder uppgifter på att kommuner inte ingrep till skydd för barn och unga som utnyttjades i kommersiell sexhandel, vilket fram till 1982 borde ha skett med stöd av den dåvarande barnavårdslagen.
Dessa nattsvarta skamfläckar i landets historia måste uppmärksammas och frågan skyndsamt utredas.
Mikael Svanberg, universitetslektor i historia Karlstads universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.