Vi kan rädda klimatet – om vi gör det för våra barn
Forskare: För dem kan vi gå genom eld och vatten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2023-03-28 | Publicerad 2023-03-20
DEBATT. I dag kom den nya IPCC-rapporten. För att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader måste världen halvera utsläppen av växthusgaser på sju år. Mer ren el eller klimatvänlig teknik räcker inte. Vi måste också dramatiskt ändra vår livsstil.
Grovt sett kan man säga att majoriteten av alla svenskar tillhör den fjärdedel med högst utsläpp per capita på jorden. Därför måste vi ta ett särskilt ansvar. Finns det något som kan få oss att göra detta? Ja, våra barn.
För våra barn kan vi gå genom eld, klättra över berg, uppoffra allt. Vi är beredda att göra vad som helst för våra barn. Det har historien visat. Det är fortfarande så. Vi älskar dem till stjärnstopp.
Vi vill ge dem allt. Ett underbart liv. Det vi själva fått, eller det vi aldrig fått. Ett tryggt hem, näringsriktig mat, utbildning, men också ett större hem, entrecote, skjuts till skolan, en ny dator, en epa-traktor, thailandsresor …
Faktum är att föräldrakärleken är ett vanligt argument för konsumtion som skadar klimatet. Så för barnens skull lever vi på sätt som skadar deras framtid.
Och trots att vi vetat länge nu vad det innebär – resursbrister, väderkatastrofer, klimatmigration och konflikter, i värsta fall svält, krig eller en gulfström som stannar av och ger oss istid, så fortsätter vi som om vår utsläppsintensiva livsstil var en mänsklig rättighet.
Är vi helt dumma i huvudet? Nja, säger forskningen, snarare är det vår kognition som är oförmögen att hantera kriser som är långsamma och långt borta.
Men beskrivningen är för enkel. För överallt på jorden finns det människor som jobbar långsiktigt för sina barns och kommande generationers framtid – som sparar till deras utbildning, som tar dyra försäkringar för framtida oförutsedda händelser, som vårdar en bit skog för framtiden eller som jobbar i ett annat land för att skicka hem pengar för att försörja sina barn.
Just nu finns det också människor som ställer om för klimatets skull, som låter bilen stå, som äter mer vegetariskt, som lagar grejer och köper second hand, som tar konflikten med tonåringen om EU-moppen och som städar badrummet noggrant i stället för att bygga om det. Eller som paddlar i Dalsland i stället för att flyga till Sydeuropa.
I en studie som handlar om människor som slutar flyga för klimatets skull ser vi ser vi att barnen är ett viktigt argument för omställning. Man oroar sig för deras framtid, man vill kunna se dem i ögonen och säga att man gjorde vad man kunde.
Men barnen är ens samvete även här och nu. De kommer hem med ny kunskap, ställer krav och kanske vägrar följa med på en flygresa.
För dem som avstår något för klimatets skull är det ofta en moralisk fråga. Insikten smärtar – att om man förbrukar mer än sitt eget utsläppsutrymme så får kommande generationer mindre.
Det överträffar det plågsamma i att avstå sådant man kanske också värderar högt, som härliga solsemestrar. Så vi är inte helt dumma i huvudet. Vi kan också ta ansvar.
I den offentliga debatten och politiken däremot låter det som om vi är oförmögna att ändra beteende, i alla fall utan mutor. Och barnen och moralen är märkligt frånvarande. Skuldkänslor och skam har man trott leder till motstånd.
Att vädja till ansvarskänslor ska noga undvikas, för ingen har rätt att säga åt en annan hur den bör leva.
I själva verket påverkas vi starkt av moraliska argument och samtal, även om det innebär dålig stämning. Dessutom kan man fråga sig, om inte detta, att vi förstör livsbetingelserna för våra barn, är en moralisk fråga, vad ska vi då ha moralen till?
Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik vid Södertörns högskola, forskar om drivkrafter för omställning
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.