Det räcker nu – jag vill bara vara med barnen

Förskollärare: Jag är så trött på kvalitetssäkring, resultat och måluppfyllelse

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-05-30

Anknytning är ur mode nu. ”Lärande” är det som gäller. Små barn som input/output-mekanismer där ”kunskapsmål” och inget annat är meningen med livet.  Å Gud, frågar jag mig när jag landar en minut på toaletten, vad gör vi med våra barn, skriver Monica Mitlin, förskollärare.

DEBATT. Ibland blir, som Foucault skrev, vansinnet den dominerande diskursen i ett samhälle. Men problemet med dominerande diskurser är förstås att de aldrig utger sig för att vara vansinniga. Det är ju därför sagor som ”Kejsarens nya kläderen gång skrevs.

Vi sitter på ett APT på förskolan och fyller i kolumner som ska ”synliggöra måluppfyllelse”. När chefen lämnat rummet, fnissar vi. Vad ska vi dra till med där då? Vi är trötta. Vi har egentligen pratat klart för länge sen. Skratt och gråt ringer i våra öron. Älskade ungar! Som inte alls låter sig inrymmas i dessa torra kolumner.

Om föräldrarna bara visste, säger vi till varann, hur mycket jobb vi lägger ner på att inte vara med deras barn.

Hemma slår vi på tv:n och hör nyheter om skolstrejker och ökad psykisk ohälsa bland ungdomar. Hemma somnar vi, nästan, med värkande ryggar och dåligt samvete över en ”kvalitetsutvärdering” som chefen kommer bli allt annat än nöjd med. På morgonen travar vi till jobbet igen. Ställer upp för kollegornas ”reflektionstider”, samlar ungar i drösar på gården och gör våra knän till nån sorts tillfälliga överfyllda barnhagar.

Vi försöker trösta oss bakom gråten och snoret: Anknytning är ur mode nu. ”Lärande” är det som gäller. Små barn som input/output-mekanismer där ”kunskapsmål” och inget annat är meningen med livet.

Å Gud, frågar jag mig när jag landar en minut på toaletten, vad gör vi med våra barn?

Hemma sitter dottern kvar vid datorn och vägrar skolan igen. Och ingen NPF-diagnos har hon som gångbar förklaring till sin frånvaro. Som en ensam krigare bara, i sin egen fight mot ”individanpassningar” i form av hörselkåpor och pappskärmar.

”Skolan lär mig ingenting”, säger hon. ”Skolan är meningslös.” Medan jag sliter vidare på förskolan och lusläser läroplanen för att tänka på annat.

I förskolans läroplan, precis som i skolans, är ”meningsskapande” ledord för hela den pedagogiska idén. Bara ett lärande som är ”meningsfullt” ger ”resultat”. Jag funderar över vad som menas.

”Meningen”.

I handledning har vi fått hjälp att försöka hitta detta ”meningsfulla” i barns förmenta sökande efter kunskap. Ett ”fyrspaltigt reflektionsdokument” och stencil med ”öppna frågor” som ska luska ut hur barn ”konstruerar sin förståelse” och leds av just sin ”nyfikenhet och lust”. Oj, vad lätt och fint det låter. Men ändå vill de inte vara med oss. De springer alltid iväg och leker istället.

Jag ser mig själv, en löjlig figur som jagar efter barnen med kameran i högsta hugg. För att ”synliggöra” deras lek och bevisa det ”lärande” som ju ändå måste finnas där. För att uppvisa professionalitet och ansvar gentemot både mitt yrkesuppdrag och barnen som kunder och medborgare i ett framtida samhälle präglat av exakt samma neoliberala diskurs som idag. För att göra någon annan, skolinspektion, nöjd.

Ja, jag ska ha lönesamtal nästa vecka också.

– Hallå barn, vad gör ni? Hur tänker ni?

Jag är så trött på det. ”Synliggöra”. Vad betyder det egentligen, detta ord som sätter allt annat än blicken på barnen? ”Kvalitetssäkring”. ”Resultat”. ”Måluppfyllelse”. Vad menas?

Skogarna brinner, barn. Hur går det med kunskapsmålen?

Å Greta, så väl jag förstår dig. Å, dotter.

Nej. Jag vill faktiskt inte ”synliggöra” mer. Den här förskolekejsaren har fått nog. Hon vill vara med barnen. Hon vill beröras av dem, inte av Ipads och styrdokument. Hon vill ärligt erkänna: Sådana ord är aldrig till för er, barn. Det är till för någon annan, naken figur, som ligger vaken om nätterna och svettas över ekonomisk tillväxt ända in i helvetet. Låt honom ligga där!


Monica Mitlin, förskollärare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.