Ingen låter sitt barn supa, röka eller snatta

Barnet mår dåligt och föräldern har inget liv. Exakt så är det när man har barn

Foto: TT/Aftonbladet

Man kan inte tvinga barn att göra saker de inte vill, när de har bestämt sig.

Alla som har försökt har upplevt innebörden i ”tog en ände med förskräckelse”

Jag skrev en krönika om ”hemmasittande på grund av datorspelsberoende” för något dygn sedan. Och jag ångrade mig nästan direkt.
Jag ska inte kalla det en dikeskörning, det handlade mer om att ett väsen tog över mitt kropp.

Eller något i den stilen.

Jag läste om hemmasittande, meningen ”ökning med 28 procent mellan hösten 2017 och hösten 2018” och reagerade med ryggraden i samarbete med reptilhjärnan.

Analys och empati gjorde sig icke besvär. Och så skickade jag.

Vilket ärkeärschle har skrivit det här? En kolumnistgubbe på sitt hundrafjärde år?

Hur kan man vara så renons på nyans och omständigheter? Skulle jag ha tänkt om det inte vore så illa att det var jag själv som skrivit texten.

I min text frågar jag retoriskt ”Vad för slags förälder låter detta hända?”

Svaret är: ingen.

Ingen låter sitt barn skolka, matvägra, skada sig själv, supa, röka, snatta.

 

Barnet mår dåligt och föräldern har inget liv.

Exakt så är det när man har barn.

När barnen mår bra så leker livet.

När barnen mår dåligt stannar livet.

Det finns inget mellanläge.

Det finns bara den där kusliga känslan av att ”nu är det bra, men när som helst kan det ta slut”.
Man kan inte tvinga barn att göra saker de inte vill, när de har bestämt sig.

Alla som har försökt har upplevt innebörden i ”tog en ände med förskräckelse”.
Förskräckelsen är så utbredd när man lever med barn.

Barnet vill inte ha frukost.

MITT BARN HAR EN ÄTSTÖRNING.

Barnet kommer inte hem direkt efter skolan.

MITT BARN HAR BLIVIT PÅKÖRT AV EN STADSBUSS.

Barnet har ingen att leka med.

MITT BARN KOMMER ALDRIG FINNA GLÄDJEN.

Vad är snabbare än geparden, ljuset och blixten? Föräldratanken.

Så för mig att raljera om att ”dra ur sladden”, vad är det för fel på mig?

Har jag redan glömt hur det är att vara förälder trots att jag är mitt uppe i det?

 

En sak vill jag dock ge mig rätt i och det är att man ibland kan kräva saker av sina barn.

Gång på gång överraskas jag av den besynnerliga känslan av att ett barn faktiskt verkar må bra av den gräns jag precis markerade.

Det omöjliga och nedslående svaret på hur man gör med barn är alltid att det är upp till varje barn, varje unik situation.

Och slutligen:

Jag står alltid på föräldrarnas sida.

Men framförallt:

Jag står alltid på barnens sida.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM

Familj