Upplagt för julstök
Petter Lindgren om årets tv-julkalender
Årets tv-julkalender sätter stämningen på stört, med en inåkning över en bedårande modelljärnväg med singlande snö och hemtrevligt tindrande gatlampor. ”Järnkroken” står det på det lilla stationshuset, en byggnad som sedermera visar sig rymma en stor hemlighet.
Att handlingen sedan friskt vevas igång med hjälp av en vlogg, en videoblogg tillhörig en av de två huvudpersonerna, mellanstadiekillen Leo Storm (Adrian Macéus), förtar inte intrycket av att vi i år bjuds på en tryggt framrullande kalender av det mer konservativa slaget, med fokus på familjesammanhållning och jultraditioner.
Familjen Storm har just flyttat från storstaden till nämnda Järnkroken (Gnesta?), detta för att den deckarförfattande mamman (Cecilia Forss) ska få lugn och ro att skriva. Barnen protesterar, rucklet de flyttat in i saknar internet och grannarna verkar helskumma. Särskilt då gubben Eskil Ek (Johan Rheborg) som blott visar sig på bestämda tider, med en yxa i högsta hugg.
Med mammans bok går det sisådär, och i stället ger hon sig hän åt ortens tävling ”Julkampen”, bestående av ett antal grenar med julanknytning, som tomteränning och pynt. Problemet är att deltagandet sker gårdsvis, vilket innebär att familjens tjurskalliga grannar måste samarbeta. Dessutom leds tävlingen av den grovt fuskande överklasshoppan Lussan Silfverhjelm, onyanserat och roligt framförd av Lena Philipsson.
Upplagt för konflikt alltså, och för försoning framemot lucka 24. Inga signalfel men heller inga större överraskningar väntar längs spåret, och kalenderbitande veteraner lär erinra sig föregångare som Johan Unenges och Måns Gahrtons Hotell gyllene knorren (2010) där Silfverhjelmarna hade sin motsvarighet i den snofsiga familjen Grossman, och där det på samma vis las på barnens axlar att överbrygga klassklyftorna.
Tempot är sedvanligt segt, här lämnas ingen femåring på perrongen, men manuset vaknar understundom till liv i småroliga ordlekar, som när mamman kallar pappans ”samlarobjekt” för ”dammsamlarobjekt”.
Ulla Skoog förtjänar också ett hedersomnämnande för sin biroll som odräglig och evinnerligen telefonerande mormor: ”Hur går det med boken?”
