Musiken blev en röd tråd
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Kan man vara personlig utan att avslöja något?
Aris Fioretos lät musiken berätta det som aldrig blev sagt.
Beatles, partikelacceleratorer och ryska dockor. Om historier i historien, hur allt hänger samman och i varandra fast ändå inte. Hur det i varje ögonblick finns ett annat.
Ja, ni ser ju själva. Aris Fioretos debut som sommarvärd kastade kronologi och det förväntade överbord redan från start. Då Fioretos använde barnpseudonymen Mars är det svårt att veta var det självbiografiska slutade och de rena påhitten började.
Jag inbillar mig också att det var meningen.
Då sa musiken desto mer. Där andra sommarpratare bara lirar någon låt här och där, en hit för stunden eller kanske något från barndomen, valde Fioretos en annan väg. Här spelade musiken en minst lika viktig roll som författaren själv. Låtarna blev ett sammanhållande kitt, röd tråd, vägvisare och guide.
Nästan samtliga var solkiga, svarta, dramatiska sånger med hjärtat på tvären. Låtval som förstärkte, bekräftade och underströk berättelsen. Satte känsla och färg på Fioretos historia. Något som, inbillar jag mig, måste ha krävt en del jobb och personligen applåderar och välkomnar jag alla sådana här försök till lek med ”Sommar”-formen. Det görs alldeles för lite.
Och bitvis var det 90 mycket tänkvärda minuter, fulla av mjukfilosofiska funderingar.
När slutar man sakna sin far? Kan man gråta utan anledning? Exakt hur stort är ett hjärta?
Inte mycket av detta fick visserligen några konkreta svar.
Men frågorna var ovanligt vackert ställda. Och musiken utsökt.
