Lurad av en taxichaffis
Lidija Praizovic reser i Balkan
Del 2
Nu har vi doppat oss i Adriatiska havet! Det salta vattnet, solens hetta, vågornas kluckande – semester på riktigt.
Min flickvän L och jag åkte i natt tåget Belgrad-Bar. Sovkupéns höga mysfaktor (liten, socialistisk, själfull) utlovade en god natts sömn.
Men på grund av frekventa passkontroller, rökande/snarkande/babblande medpassagerare och tågets höga buller kom det på skam. Den outsövda irritationen kompenserades dock på morgonen av att jag slog upp ögonen till Montenegros mäktiga berg och glittrande hav.
Innan kriget solsemestrade min familj varje sommar i Dubrovnik och Rab, Kroatien. Mina föräldrars goda vänner hade hus där. Men under kriget bröts dessa relationer och vi solsemestrade bara i Montenegro och Grekland.
Sista dagarna i Serbien gjorde vi lite shopping i Belgrad och promenerade runt i den gamla borgen Kalemegdan, där Sava mynnar ut i Donau.
Bland stånden bestående av nationalistiskt kitsch hittade vi också en kylskåpsmagnet med Tito på: “Ingen av våra republiker skulle vara någonting om vi inte alla är tillsammans.”
Taxichauffören som imorse körde oss från Bar till vårt hotell var snackig och hade något att sälja på oss för varje ord jag yttrade: rum i en olivlund, olivkvist för hälsan, salva för mammas reumatism och taxiresor för hela sällskapet på fem personer som snart anländer (“är de smala?”) runt om i Montenegro.
Alla förslagen bad hon mig genast översätta till engelska (!) och delge L. Hon gav oss två exemplar av sitt visitkort och lurade oss på 10 euro.
