Det finns en väg bort från barbari och krig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Två gedigna böcker om Israel och Palestina ger bakgrunden till konflikten, bortom det politiska käbblet om vem som bär ansvaret för de två folkens tragedi, skriver Pierre Schori.

Följ ämnen
Israel

Hur är det möjligt att vi står mitt uppe i ett oförsonligt krig? 75 år efter FN-beslutet om Israels grundande, efter arabstaternas anfallskrig mot den nya staten och efter fördrivningen (Nakba) av 700 000 araber från deras hem. Efter årtionden av ständiga säkerhetsrådsresolutioner om ”land mot fred” och försoningssamtal som 1994 renderade båda sidor Nobels fredspris.

Kriget står mellan en militär och nukleär supermakt och en lilleputtrörelse, om än förmögen till bestialiskt övervåld, inspärrad på en yta av Ekerös storlek i Stockholms län med över två miljoner invånare i jämförelse med Ekerös 29 000.


En antydan om vad som är pudelns kärna får vi i två gedigna verk, bortom det politiska käbblet om vem som bär ansvaret för de två folkens tragedi.

Det första är den franske filosofen och författaren Régis Debrays ”Un candide en terre sainte” (En uppriktig man i det heliga landet, Gallimard 2008).

Debray blev världsberömd 1967 då han fängslades i Bolivia i samband med Che Guevaras misslyckade gerillakampanj. 1981 blev han president Mitterrands rådgivare. Under Jacques Chiracs sista år som president, 2007, vände sig denne till Debray och bad honom göra en undersökning av förutsättningarna för en framtida ”etno-religiös samexistens i Mellanöstern”. Debray accepterade och tackade Chirac i förordet till boken.


Debray startade sin resa genom att försöka följa Jesu vandringar. ”Enligt evangelierna”, skriver han, ”reste mannen från Galileen utan visum eller id-kort genom Israel, Palestina, Jordanien, Gaza, Libanon. Egypten och Syrien. Allt detta är inte längre möjligt.”

Han konstaterade att om Jesus hade försökt göra om sin resa 2007 skulle han ha förskräckts av den väldiga mur på 739 kilometer med vilken de nutida ockupanterna hade styckat Israel.

Palestinska kvinnor försöker nå Jerusalem från Västbanken, vid gränskontrollen Qalandiya nära Ramallah.

Jesus skulle ha funnit 556 vägspärrar, och att invånarna väster om den gröna demarkationslinjen hade 20 000 dollar i per capita-inkomst mot 750 i den arabiska östdelen. Vidare skulle Guds son ha noterat att 12 000 hus hade förstörts sedan 1967, 100 000 träd huggits ned och 10 000 hektar odlad mark hade använts för murbygget.


Tvåstatslösningen förminskades varje dag på grund av de många illegala bosättarna: 438 000 inklusive 193 000 i Jerusalem. (År 2023 var de 620 000 enligt israeliska MR-organisationen B’Tselem). Vägnätet var etniskt uppbyggt med separata vägar och speciella regler för judar respektive araber.

Gaza hade blivit världens största flykting- och fångläger, ett palestinskt ghetto på 362 kvadratkilometer. Där bodde 1948 70 000, 1984 500 000 och 2007 1,5 miljoner människor. ”Palestinierna är ockuperade och ofria, förnedrade och fattiga, och många blir desperata”, skriver Debray.


Han besöker ett sjukhus i Betlehem som grundades för sjuka pilgrimer, oavsett ras eller och religion. Chefen, Jacques Keutgen, är en belgisk läkare. En av hans kolleger berättar hur han nyligen stoppades av israeliska soldater för att tvingas tjäna som mänsklig sköld mot demonstrerande palestinier. ”Betlehem”, sa Keutgen, ”islamiseras bit för bit, dag för dag”.

Bilderna, uppsatta längs en gata i Jerusalem, visar saknade och kidnappade i Gaza efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober.

”Vi tror inte längre på något, vi har blivit monster”, sammanfattade en förtvivlad palestinier.

Debray läser en enkät gjord av psykologkolleger till läkarna. Frågan som ställdes till palestinska barn gällde vad de skulle vilja bli som vuxna. ”40 procent av dem svarade: självmordsbombare.”

Debrays slutsats: ”Mellan våldets och biståndsberoendets kulturer förslummas det palestinska samhället, det ruttnar i avsaknad av syre, arbete och hopp.”


Den andra referensboken kom tio år senare: den 700-sidigaRise and kill first – The secret history of Israel’s targeted assassinations” (Random House, New York 2018) .

Författaren är den israeliske journalisten Ronen Bergman, under många år militär säkerhetsexpert på Israels största tidning Yedioth Aronoth, i dag medarbetare i New York Times Magazine. Boken är den mest utförliga redovisningen av Israels utförda mord på politiska fiender.

Bergman slår fast att Israel har lönnmördat flera fiender än något annat land i västvärlden sedan andra världskriget. I många fall har israeliska ledare givit order om likvidering av utpekade mål även om oskyldiga civila skulle dödas, något som den lilla kretsen av beslutsfattare ansåg vara ”ett nödvändigt ont”.


Fram till den andra palestinska intifadan år 2000 genomfördes 500 riktade mord (targeted killings) i vilka minst 1 000 människor, både civila och kombattanter dödades. Fram till 2005 genomfördes 1 000 liknande operationer.

Därefter, fram till bokens utgivning 2018, ytterligare 800 mord, de allra flesta mot Hamas i Gaza 2008, 2012 och 2014 samt mot palestinier, iranier och syrier i Mellanöstern. Bergman jämför Israels omfattande och olagliga dödande med de operationer som USA genomförde i samma anda under George Bushs åttaåriga presidentskap efter attacken den 11 september 2001. De uppgick till 48.

Användningen av lönnmord som ett militärt medel ser Bergman som ett arv från den sionistiska kampen för ett eget hemland mot den brittiska kolonialmakten under 1940-talet. Den leddes av den terroriststämplade Lehi-gruppen med Yitzak Shamir i spetsen. Den andra terroristgruppen, högerextrema Irgun, leddes av en annan blivande israelisk premiärminister, Menachem Begin. Båda grupperna mördade araber och engelsmän, men även judar som ansågs vara politiska motståndare.


Mot denna bakgrund har Israel utvecklat historiens mest robusta och strömlinjeformade mordmaskin, menar Bergman. Budskapet till en fientlig omvärld är ”om ni är Israels fiende, kommer vi att finna er och döda er, varhelst ni finns”.

Samtidigt har två separata legala system uppstått, ett för vanliga medborgare, ett annat för underrättelse– och militäretablissemangen. De senare arbetar i total hemlighet. Bergman pekar på hur dubbelmoralen ledde till att de israeliska lagstiftarna förbjöd dödsstraff medan den politiska ledningen tillerkände sig rätten att ge order om olagliga avrättningar.


Bergman lyfter fram vad han såg som det tuffaste slagfältet för Israels militär och underrättelsetjänster: Gaza. 1970 hade de första bosättningarna etablerats och bemötts med frekventa attacker från PLO:s sida. Generalmajoren Ariel Sharon, sedermera premiärminister, besvarade dessa med brutalitet. Genom tortyr och kollaboratörer skulle motståndet utplånas. Sharon sa vid ett tillfälle till sina officerare, att ”den som dödar en terrorist får en flaska champagne, den som tar en fånge får en läsk”.

Flyktinglägret al Shati på norra Gazaremsan år 1975.

Efter massakern av israeliska idrottsmän under München-olympiaden 1972 skärpte Golda Meir säkerhetstjänsternas hemliga metoder. Mossad fick tillstånd att bekämpa motståndare även i vänskapligt sinnade länder – utan att informera lokala myndigheter.

Något som norska Lillehammar fick uppleva året därpå. En arab i det lilla samhället, gift med en gravid norska, misstogs för att vara en terrorist kopplad till Svarta september. Mossad mobiliserade tolv lönnmördare för att ta livet av honom. Men ”terroristen” var en stillsam arbetare i stadens simhall. Delar av mordgruppen greps av norsk polis och dömdes till fleråriga fängelsestraff. Men de släpptes kort därefter efter en uppgörelse med norska regeringen. Vid sin hemkomst hyllades de som hjältar.


Vid samma tid inleddes planer på att likvidera Yassir Arafat i Beirut. I stället för en kort raid blev det en fullskalig invasionen av Libanon och en 18 år lång ockupation. Bergman citerar ett samtal mellan Ronald Reagan och Begin under vilket USA:s president sa: ”Du förorsakar en holocaust i Beirut”.

Bilden av en israelisk Goliat i strid mot en palestinsk David spreds över världen. Det nära samarbetet med den hänsynslösa kristne falangistledaren Bashir Gemayel blev också en blamage för Israel. Efter mordet på Gemayel hämnades hans styrkor genom att den 16 och 17 september 1982 massakrera minst 1 000 palestinska kvinnor, barn och andra flyktingar i lägren Sabra och Shatila medan Sharons trupper förhöll sig passiva. 

Reaktionen i oppositionen i Israel var hård; både Yitzhak Rabin och Shimon Peres drog tillbaka sitt stöd för kriget. 1983, skriver Bergman, förklarade den israeliska undersökningskommissionen att Falangen var direkt ansvarig för masslakten, men att även premiärminister Begin hade ”en viss grad av ansvar”. Kommissionen rekommenderade också att Sharon skulle avskedas.


Under tiden fortsatte de illegala bosättningarna på Västbanken och i Gaza. På tv kunde en hel värld dagligen se hur palestinier protesterade mot ockupationen och krävde självbestämmande. Samtidigt utbredde sig en allmän känsla inom Mossad att man hade förmågan att, närhelst man ville, var som helst i världen, eliminera Arafat och andra palestinska ledare.

Boken slutar med sammanfattningen: ”Underrättelsetjänsternas framgångar skapade illusionen hos nationens ledare att hemliga operationer kunde verka som ett strategiskt verktyg som kunde användas i stället för verklig diplomati som behövdes för att få slut på de geografiska, etniska religiösa och nationella dispyter som Israel var insnärjd i. Majoriteten av Israels ledare hade lyft upp och helgat terroristbekämpning och upplevda existentiella hot på bekostnad av äkta statsmannaskap och en genuin önskan om att nå en politisk lösning så nödvändig för att skapa fred.”


På många sätt är denna bok om Israels underrättelsevärld historien om en lång rad av imponerande taktiska framgångar, men också om förödande strategiska misslyckanden.

Bergman citerar landets dittills mest framgångsrike chef för Mossad, Meir Dagan, som på äldre dagar kom till slutsatsen att endast en politisk lösning med två stater skulle kunna få slut på den 150-åriga konflikten. ”Bibi Netanyahus politik skulle däremot leda till en apartheidstat.” Detta var i mars 2015.


Åtta år senare, dryga två veckor efter Hamas makabra mordvåg i södra Israel, talade FN:s generalsekreterare klarspråk till säkerhetsrådets medlemmar.

I en tid när propaganda och falska nyheter flödar från alla sidor i konflikten, folkrätten och skyddet av civila kränks å det grövsta, är António Guterres ord värda att upprepas och ihågkommas.

António Guterres.

Inte minst av vår regering som la ned sin röst i FN om ett kortfristigt eldupphör. Norge valde en annan väg och röstade ja. Utrikesminister Espen Barth Eide jämförde västvärldens reaktioner mot Rysslands krig i Ukraina och förklarade att Norge ville ”motverka en upplevelse av att vi i väst har olika måttstockar”.

Guterres kraftfulla försvar av FN-stadgan och övriga internationella avtal om mellanfolklig samvaro och individens rättigheter för tanken till Dag Hammarskjöld.

I ett annat uttalande påtalade han vikten av att särskilja Palestinas folk från Hamas, vars handlingar han fördömt

”Inget kan rättfärdiga avsiktliga mord och kidnappning av civila, ej heller raketbeskjutning av civila mål. Alla i gisslan måste behandlas humant och frisläppas utan villkor.” Samtidigt var det viktigt att inse att ”Hamas attacker inte skedde i ett vakuum. Palestinas folk har varit utsatta för 56 år av en förkvävande ockupation. De har sett sitt land stadigt uppslukas av bosättningar och har plågats av våld. Ekonomin har krossats, dess folk fördrivits och hemmen förstörts.”

Dag Hammarskjöld.

”Men det palestinska folkets umbäranden kan inte rättfärdiga Hamas förfärande attacker”, fortsatte han. ”Och samma förfärande attacker kan inte rättfärdiga kollektiva straff av Palestinas folk.” Han underströk att ”även krig har regler. Vi måste kräva att alla parter ser till att spara civila liv, respekterar sjukhus och det absoluta förbudet att angripa FN-faciliteter vilka i dag härbärgerar mer än 600 000 palestinier”.


Låt mig vara tydlig: ingen deltagare i väpnad konflikt står över den internationella humanitära rätten. Jag upprepar min vädjan om ett omedelbart eldupphör. Den enda realistiska grunden för hållbar fred och stabilitet är en tvåstatslösning i linje med FN:s resolutioner och internationell rätt.”

I ett annat uttalande påtalade han vikten av att särskilja Palestinas folk från Hamas, vars handlingar han fördömt och tillade: ”Om vi inte gör den skillnaden, så är det mänskligheten själv som förlorar sin mening.”


FN-chefens tal bemöttes direkt av Israels utrikesminister som ställde in ett planerat möte med Guterres och familjer till gisslan. Israels FN-ambassadör fortsatte sedan med att kräva hans avgång. Han tillade att Israel skulle vägra utfärda visum för FN-personal: ”Det är på tiden att lära dem en läxa.” Kort därefter vägrades chefen för FN:s humanitära avdelning, Martin Griffiths, inresa.

Noterbart är att USA:s utrikesminister Anthony Blinken snabbt och redigt bemötte attacken mot FN-chefen (på Twitter den 24 oktober): ”Talade i dag med FN:s generalsekreterare Guterres och tackade honom för hans ledarskap i den lyckosamma leveransen av humanitär hjälp till Gaza.”


Bara en gång tidigare har ett sådant dramatiskt avgångskrav ställts. Det var hösten 1960 då Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov i FN:s generalförsamling krävde generalsekreteraren Dag Hammarskjölds avgång.

1948 fanns israeliskt missnöje med en annan svensk, Folke Bernadotte som blev den första FN-medlaren för Palestinafrågan. Genom de humanitära insatser som Bernadotte initierade kom grunden att läggas till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. Den 17 september, fyra månader efter staten Israels bildande och dagen efter att Bernadottes fredsplan presenterades i säkerhetsrådet, mördades svensken och hans franske medarbetare, översten André Serot.

Mordet genomfördes av den terroriststämplade gruppen Lehi, också kallad Sternligan, ledd av Yitzhak Shamir. Israeliska polisen undersökte inte mordplatsen på flera dagar och vittnen förhördes inte. I en rapport till FN i maj 1949 förklarade den israeliska regeringen att inga enskilda personer hade kunnat bindas till brottet.

Sveriges svar blev att uppskjuta ett svenskt erkännande av staten Israel med flera år.


När preskriptionstiden för Bernadottefallet hade gått ut 1968 trädde så småningom flera personer fram och erkände att de låg bakom mordet. Den person som höll i maskingeväret, Yehoshua Cohen, blev livvakt och vän till Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion. Shamir blev premiärminister under åren 1983 –1984 och 1986–1992. Han beklagade aldrig Bernadottes död.

Tio år efter mordet besökte FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld Ben-Gurion på kibbutzen Ein Avdat i Negevöknen. Yehoshua Cohen fanns vid hans sida. Dagen efter visiten upplystes Hammarskjöld om Cohens bakgrund och han blev våldsamt berörd: ”Vilka lymlar”, sade han,”hit kommer jag aldrig mer igen”.


I två gastkramande reportage i New York Times hävdas att bombningarna av Gaza har överstigit den mest intensiva månaden under den USA-ledda kampanjen mot ISIS. De dödade i Gaza överträffade även det antal som dog efter de värsta USA-ledda attackerna i Irak, Syrien och Afghanistan.

Men inte ens efter dessa hårresande uppgifter hörs något från Sveriges regering.

Endast de massiva bombningarna under Vietnamkriget och andra världskriget kan mäta sig med de israeliska bombningarna.

Oxfordprofessorn Neta C. Crawford hävdar för sin del att antalet döda kvinnor och barn i Gaza sedan krigets inledande har drabbat snart 13 000, vilket är flera än i USA:s 20-åriga krig i Afghanistan.

Uppgifterna i New York Times gör också gällande att mer än dubbelt så många barn och kvinnor har dött i Gaza som i Ukraina under två års ryska attacker.

Men inte ens efter dessa hårresande uppgifter hörs något från Sveriges regering. Annat än mantrat att Israel har rätt till försvar.


Det är inte första gången som civila i Gaza och Västbanken utsätts för övervåld. Så här sammanfattade Röda korsets generalsekreterare Christer Zettergren läget i Gaza 2009: ”Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader. Israel har också brutit mot krigets lagar samtidigt som man angrep och förstörde en rad svenska och andra internationella biståndsprojekt. Våra konvojer är mycket medvetet mål för beskjutning från Israel. Endast israelisk militär har beskjutit transporterna.”

Och 2014 var det i gång igen. Då skrädde inte israeliska Haaretz krönikör Gideon Levy orden i Financial Times: ”Vi gick i krig efter år av uppeggande, hjärntvätt, demonisering av palestinierna, av högerregeringar och lagar som avlegitimerar vänstern, ickestatliga och mänskliga rättighetsorganisationer. Jag tycker inte om ordet, men vi ser mer och mer av fascistiska fenomen i Israel. Det är inte ännu fascism, men vi ser tecknen.”


Kan rättegångarna i Nürnberg och mot Adolf Eichmann i Jerusalem visa vägen?

Det hade varit lätt för Mossad att döda honom på fläcken.

”Den största palestinska staden i världen blir snart obeboelig. Precis som den 7 oktober ändrade allt, kommer även förstörelsen av Gaza att göra det”. Anshel Pfeffers ord i Haaretz visar att endast genom grundliga förändringar på båda sidor, kan en fredlig framtid skapas. Men först måste vapnen tystna, ansvar utkrävas och nya ledare fram. För en sådan utveckling krävs en kraftig medverkan från det internationella samfundet.

Rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1961

Intressant är att efter andra världskriget och Förintelsen sökte segrarmakterna inte bara krossa nazismen, man ville också genom en grundlig internationell juridisk process exponera nazisternas extrema våldsanvändning och deras ideologiska grunder genom Nürnbergrättegångarna åren 1945–1949.

Israel självt valde senare i samma anda att ställa en av Förintelsens arkitekter, Adolf Eichmann, inför rätta i Jerusalem efter att ha kidnappat honom 1960 i Argentina. Det hade varit lätt för Mossad att döda honom på fläcken.

Men presidenten Ben-Gurion ville i stället skapa en internationellt uppmärksammad, oförglömlig och avskräckande medvetenhet om nazismens illdåd och judars utsatthet.


Förre åklagaren i Internationella domstolen ICC, Moreno Ocampo, jämför Israels uttalanden att fortsätta kriget tills Hamas är utplånat med likvidering av Usama bin Ladin i Afghanistan. ”Hade USA i stället för att döda terroristledaren fört honom till domstol, hade man följt lagen. Krig är inte rätt väg. Se på Afghanistan i dag, talibanerna styr åter.”

Den brittiske juristen Karim Khan, den nuvarande åklagare vid ICC, uppgav i oktober att domstolen granskar om brott har begåtts av israeler eller palestinier, i Israel eller i de palestinska områdena. Att hindra humanitärt bistånd till civila kan liksom att ta gisslan innebära att krigets lagar, Genèvekonventionerna, kränks, framhåller han. Khan betonar att Israel har ”rättsliga förpliktelser, inte enbart moraliska” att följa krigets lagar mot Hamas, och att principerna kan tillämpas även på Hamas urskillningslösa skjutande av raketer mot Israel.


I och med att Palestina 2014 anslöt sig till ICC kan domstolen arbeta i området. ICC har i dag 123 anslutna stater och utreder nu Rysslands roll i Ukraina. Detta innebar att president Putin inte deltog i BRIC:s toppmöte i Sydafrika i år. Risken fanns att han skulle kunna arresteras då värdlandet är anslutet till ICC.

När Spaniens premiärminister Pedro Sánchez den 23 november besökte Rafah i sydvästra Gazaremsan, åtföljd av näste ordförande för EU, belgiske statsministern liberalen Alex De Croo, fördömde han omfattningen av de israeliska bombningarna och lovade att om inte EU erkänner en palestinsk stat så kommer Spanien att följa Sveriges, Cyperns och Maltas exempel och göra just det. Både president Herzog och Netanyahu fick höra att folkrätten måste tillämpas även i Gaza. ”Svaret (på Hamas attacker) kan inte innebära att oskyldiga dödas, bland dem tusentals barn. Antalet döda palestinier är nu outhärdligt.” Samma dag var antalet döda 14 500 varav 5 000 barn. Sanchez krävde humanitära korridorer och ett fortsatt eldupphör.


I sitt möte med Palestinas president Mahmoud Abbas på Västbanken talade han om behovet av en internationell fredskonferens, stödd av EU och Arabförbundet, som han hade för avsikt att sammankalla under sin tid som ordförandeskap.

I Israel finns det flera alternativa krafter, om än svaga nu, som kan acceptera en diplomatisk lösning.

Samtidigt lade den egyptiske presidenten Abdulfattah al-Sisi dagen därpå fram sin plan: En palestinsk stat i Gaza och på Västbanken, med östra Jerusalem som huvudstad, Gazaremsan måste demilitariseras och dess säkerhet garanteras internationellt.


Andra spekulerar i mera långsiktiga lösningar, i diplomati à la Helsingforskonferensen 1975 då gränserna efter andra världskriget äntligen fastställdes. Det måste förstås bli en egen version av Helsingfors, menar Sinan Ülgen vid tankesmedjan Carnegie Europe i Bryssel, bland annat med multilaterala garantier för Palestina, så som Turkiet har föreslagit.

Slutmålet, bortom krig i regionen och Europa, skulle vara en regional version av europeiska Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.

Israels utrikesminister Abba Eban talade redan 1972 om att regionen borde utvecklas med dåvarande EEC som förebild. Då fanns det bara en bosättning, som vi kunde se från hans kontor.

Tankar om gemensam säkerhet utan kärnvapen i Palmekommissionens anda från 1982 förekommer också.


Att FN måste få en betydande roll i en framtida lösning är självklart. Om säkerhetsrådet kan enas kring en kapitel 7-insats, det vill säga en fredsbevarande truppinsats, så kan hela FN-familjen engageras kring kraftfulla humanitära insatser och återuppbyggnad.

I Israel finns det flera alternativa krafter, om än svaga nu, som kan acceptera en diplomatisk lösning.

På den palestinska sidan finns det personer som den förre generalsekreteraren för Fatah, Marwan Barghouti, ”förmodligen den enda barriären mot Hamas” enligt Jean-Paul Chagnollaud, chef för Mellanösterninstitutet iReMMO i Paris.

Barghouti har suttit fängslad i Israel sedan 2002. Han har gott anseende i alla palestinska organisationer (Fatah, Hamas, Islamiska jihad, PFLP och DFLP) enligt Chagnollaud. Inför de palestinska valen 2021, som aldrig ägde rum, framstod Barghouti i både israeliska och palestinska opinionsundersökningar som populärare hos unga väljare än Abbas och Hamasledaren Ismaii Haniyeh.

Publicerad 2023-12-07

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Jennifer Snårbacka och Karl Sigrelius
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET