Swiftie moms, swiftie dads och swifties
En ung kvinna som är ett subjekt i världen – det är radikalt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2024-05-15
Jag fattar varför man vill döda Taylor Swift. Hennes tryne är så störigt. Hon är nykterist? Personligen stör det mig att hon inte har några barn och ändå gör anspråk på att berätta om livet? Och att hon baserar alla sina insikter om kärlek – lycklig och olycklig – på relationer som varar i cirka fyra månader? Med olika kändiskillar? Och hon verkar ha ett sådan störig bra relation med sin mamma. De ringer varandra varje dag? Hennes känsla för stil är aningen vid sidan om på pricken. Trots att hon är normsmal och svinrik, lyckas hon ändå klä sig fult. Hur är det ens möjligt? Jämför med kollegor som Rosalía, Cardi B eller fan Lana del Rey, dessa goa kvinnor som besitter en vortex för nutidskvinnans emotioner och kropp, medan Taylor står vid sidan om och babblar om emotion.
Med det sagt. Hon talar om emotion. Alltså hon talar om emotion. Det är radikalt. Jag leder er genom det:
Hela denna vackra sårande våren med sitt vädermässiga on and off-förhållande till oss älskare, har min lilla värld handlat om en sak: mitt barns talangtävling. Hon och fyra underbara flickor har skapat en dans till Taylor Swifts ”Shake it off”. En riktigt keff låt som i upptempo avhandlar för djupa ämnen för sin banala musikdräkt.
Jag frågar henne – med en norsk intonation så hon inte ska ana värdering i rösten – varför hon gillar Swift?
Dansandet och mimandet till att haters gonna hate hate hate har dock inneburit andra saker. Det har markerat ingången i en rit för min dotter. Hon har tryckt ner handtaget till rätt garderobsdörr. Den som öppnar upp till ett vintrigt landskap eller en hemlighetsfull trädgård. Det är transitionen från idiotisk barnmusik till musik. Visst, en poor man’s Lana del Rey, en kommersiell tjej-Bob Dylan utan charm, en Hillary Clinton on legs.
Men att träda in i hennes universum har för min dotter inneburit att sluta sjunga på hjärndöda slingor som banan, melon, kiwi och citron/ de häller det i drinken och säger ”den är god” …, till förmån för att det är en cruel cruel summer. Jag frågar henne – med en norsk intonation så hon inte ska ana värdering i rösten – varför hon gillar Swift? Hon svarar ”bra musik”.
Eftersom jag inte är en pappa har jag inte råd med konsertbiljett till vare sig mig eller mitt barn, men liksom älskande pappor, så kallade swiftiedads, vill jag ändå komma nära mitt barn, så jag närlyssnar igenom senaste albumet ”The Tortured Poets Department”. I låten ”thanK you aIMee” berättar Swift om jobbiga tjejer i skolan och hur hon trots deras hån fortsatte att skapa.
Jag blir märkligt rörd. Eller kanske inte så märkligt egentligen. Jag tänker ju på mitt barn, hur musiken, som den gjorde för mig, kan innebära en tröst, en spegel, en berättigad existens. Och ännu större: att som flicka få höra någon formulera en verklighet, som påminner om ens egen. Vad är det? Det är radikalt. Det är motsatt till att vara objekt. Det är att vara subjekt. Två ögon som blickar ut på världen och ord för ord berättar om den. Hur töntig den, eller man själv, än är.
