Så lätt krossas inte kapitalismen
Kajsa Ekis Ekman sågar hyllade boken om en ny världsordning: ”Ovetenskapligt dravel”
Kapitalismens framtid debatteras just nu intensivt över hela världen. Lönsamheten har inte hämtat sig sedan 2008 års kris, den kinesiska tillväxtmotorn har stannat av och här blåser centralbankerna upp ekonomin med minusränta. Skuldberget växer, de politiska unionerna krackelerar och ojämlikheten är tillbaka på fördemokratiska nivåer. Hela det politiska landskapet gungar som en konsekvens. Hur ska det gå? Till råga på allt har vi klimatkrisen, som kapitalismen inte alls ser ut att kunna hantera.
Det här är en oerhört allvarlig diskussion, kanske den viktigaste vi måste föra just nu. Att föra den i Sverige verkar emellertid svårt. Av högern bemöts man av infantila invändningar i stil med ”men vadå, vill du ha det som i Sovjet?” Att ens tala om kapitalismen är tabu. Man tycker ju att att högern borde vara de första att oroa sig när deras system inte fungerar, men istället tillämpas strutstaktiken på bred front. Allt är bra och det som är dåligt beror på något helt annat.
Tyvärr är svensk vänsterdebatt inte mycket bättre. All kritik av kapitalismen applåderas urskillningslöst, vilket har blivit tydligt i och med brittiske journalisten Paul Masons bok Postkapitalism som nyligen översatts till svenska. Trots att detta är ett djupt okunnigt verk har boken hyllats av en enad kritikerkår, från Olle Svenning här på Aftonbladets kultursida till Rasmus Fleischer på Expressens, som kallade den ”en samtida vänsterklassiker.” Ingen verkar ens pröva Masons teser på allvar.
Masons huvudtes är att kapitalismen är på väg att undergräva sig själv. Han stödjer sig på anteckningar som hittats efter Karl Marx död – publicerat som Fragment om maskiner – där Marx skrev att om det fanns en maskin som tillverkade sig själv, aldrig gick sönder och höll i all evighet, skulle den inte kunna ge någon vinst.
Mason menar att denna maskin nu har uppfunnits. Vilken är den: jo, mjukvaran! Mjukvaran är enligt Mason ”information” som kan kopieras i all evighet och därför inte kan generera vinst. Till skillnad från en cd-skiva som måste tryckas fysiskt kan en låt på nätet spelas upp miljontals gånger gratis. Och snart kommer hela samhället vara informationsbaserat och därför kan vi kopiera allt gratis, vilket ”minskar behovet av arbete”, således kan inte företag göra profit längre. Då kapitalismen bygger på resursknapphet kommer informationens överflöd att innebära dess död.
De som ska leda krossandet av kapitalismen är inte längre arbetarklassen, menar Mason. Han tycker att det är ”omöjligt att föreställa sig att denna arbetarklass skulle störta kapitalismen.” Arbetarna i tredje världen kommer inte klara det då de aldrig utvecklat fackföreningar som kan mäta sig med de västerländska, och dessutom är de upptagna med etniska strider, bygemenskap och hindras av organiserad brottslighet, fortsätter han.
I stället kommer ett nytt subjekt träda fram: den ”nätverkande individen” som kallar till demonstration via Twitter. Det är ”ett nytt slags människa med multipla jag” som är bäraren av det postkapitalistiska samhället. Vilket inte kommer likna socialismen eftersom den är gammal och inte fungerar, däremot ett ”nätverkande, icke-linjärt lagarbete i moduler.”
Värre ovetenskapligt dravel har jag sällan hört. Det är som en kombination av Jan Carlzon, Deleuze och ivrig managementkonsult från 90-talet.
För det första är mjukvara knappast en maskin som uppfinner sig själv, håller i evighet och aldrig går sönder. Tvärtom är mjukvara en av de snabbast växande branscherna: 21 miljoner människor är i dag anställda som mjukvareutvecklare. Att skriva kod, uppdatera, testa, se till att den passar med olika operativsystem, säkra mot hackers är inget som görs av sig själv.
I USA växer mjukvarubranschen snabbare och skapar fler nya jobb än alla andra branscher. Bara under förra året skapades en miljon nya arbeten i cybersecuritybranschen – hur kan Mason ha missat detta? 12 miljoner människor arbetar enbart med att utveckla appar – ett arbete som inte fanns för tio år sedan. Apparna genererar nära 100 miljarder dollar per år i vinst, vilket gör att de är på väg att gå om spelindustrin. Inte profitens död direkt.
Och inte heller är mjukvara en ”maskin som håller för evigt” – uppdateringar krävs allt oftare och de mest populära apparna uppdateras så ofta som en gång i veckan. Jämför bara hur ofta systemen i en mobiltelefon eller dator påminner dig att uppdatera, med hur ofta du bytte cd-spelare eller köksbord. Vem tror Mason skapat dessa uppdateringar? Maskinen själv?
Mason begår här ett enormt fel som oftast brukar räknas på borgerlighetens konto. Nämligen att fetischera varan och osynliggöra arbetet bakom. Varan – i detta fall mjukvaran – blir hos Mason något närmast magiskt, som får eget liv (för att tala med Marx) medan arbetaren bakom raderas ut. Att det är mänskliga hjärnor och mänskliga händer som skapat mjukvaran ser han inte.
Och kan han inte se arbetarnas roll i den tekniska utvecklingen är det heller inte konstigt att han inte förmår tillmäta dem en central roll i samhällsförändringen. För vad de 21 miljonerna mjukvaruarbetare egentligen gör vet han inte, utan skriver att de ”får i princip betalt för att existera” och ”kommer nog också snart att bli arbetslösa”.
Här struntar han inte bara i branschens framtidsutsikter utan även i sin egen teori. För i just det Fragment om maskiner han stödjer sig på, skriver Marx: ”Det mest utvecklade maskineriet tvingar arbetaren att arbeta längre än vilden, ja längre än han själv gjorde med de enklaste, råaste verktyg.” Ju mer maskiner utvecklas, desto mer ser vi ut att arbeta - även om yrkena ser annorlunda ut.
Inte heller förmår Mason se att varje mjukvara behöver hårdvara för att kunna användas, som att i takt med att spel och appar utvecklas också måste bytas ut i allt snabbare takt.
Alla de händer som hämtar upp kobolt från gruvor i Kongo och koppar från gruvor i Chile, som transporterar metallerna till en fabrik i Kina, som sätter ihop dem till en mobiltelefon, som transporterar den till Europa och som skapar reklamkampanjer för att sälja den och slutligen de (barn)händer som samlar ihop den i Bangladesh då den blivit avfall – de ser han inte.
För han är så entusiastisk över Wikipedia, där alla jobbar frivilligt och gratis, och det faktum att ”den piratkopierade versionen av Game of thrones nedladdades av 1,5 miljoner människor under det första dygnet”.
Just Wikipedia ägnar Mason mycket tid åt – där finns enligt honom fröet till kapitalismens undergång. Tänk att vi gör saker gratis och konkurrerar ut de stora bolagen! Vad han inte inser är att kapitalismen alltid samexisterat med det obetalda arbetet.
I själva verket är det obetalda arbetet en förutsättning för att kapitalismen ska fungera världen över i länder utan välfärdsstat, där kvinnors arbete med att ta hand om barn och gamla är det fundament som profiten byggs på. Men detta är förmodligen inte lika häftigt eller så har Mason helt enkelt inte tänkt på det.
Dessutom har kapitalet genom monopol och avgränsningar lyckats med motsatsen: att göra profit på varenda låt som kopieras. Varenda klick, varenda like blir en vara som kan säljas. Detta kallar Mason desperata försök att avgränsa något som inte kan avgränsas, och menar att just här ser vi systemets dödsryckningar.
Vad han inte ser är att det är precis lika absurt att ha äganderätt till ett stycke land, en uppfinning eller en färgkombination. Kapitalismen förutsätter äganderätt över saker som av naturen är lika fria som information. Kapitalismen är stängsel, murar, lösenord och lås. Och om det vore så enkelt att det som går att kopiera utan marginalkostnad automatiskt blir gratis, borde det perfekta exemplet ju vara pengar: istället för att tryckas fysiskt skapas de nu genom klick på en bankdator. Men istället för att spridas jämlikt över världen, har just detta system lett till att pengar ackumuleras hos en liten elit som aldrig förr.
Mason har skrattats ut i de flesta marxistiska tidskrifter i världen. Men här i Sverige bemöts denne charlatan med en respekt som antingen beror på att han är engelsman, vilket många tror borgar för kvalitet, eller på att kunskapsnivån är så låg.
Svennings recension andas hovsamhet: Mason är ”elegant”, har ett ”väldigt världshistoriskt perspektiv” och tar hjälp av ”den märklige ekonomiska teoretikern Nikolaj Kondratiev”. Jon Weman köper i Sydsvenskan hela resonemanget om den självskapade mjukvaran som han kallar ”filer på en dator” samt bygger upp sin recension på det ovetenskapliga motsatsparet ”ortodox” kontra ”nyare” vänster. Rasmus Landström menar i ETC att det är en ”modig” bok för att den är ”teknikoptimistisk.”
Och kanske är det där vi har hela problemet: de vill att boken ska vara sann! Drömmen om en kapitalism som avskaffar sig själv, där vi slipper jobba och allt tillverkar sig själv tilltalar uppenbarligen många. Avskaffandet av kapitalismen görs både modernt, enkelt och fritt från läskiga arbetarmassor i tredje världen på marsch för att ta vårt överflöd.
Men det är inte genom att tro på luftslott som diskussionen om kapitalismens framtid ska föras. Vi behöver en seriös diskussion om den samtida kapitalismens hinder och möjligheter som utgår från verklighet och vetenskap.
