En strålkastare rätt in i svenska mediesjälen

Förra söndagen skrev jag mitt livs svåraste text. Aftonbladet hade granskat en makthavare som några månader senare valde att ta sitt liv. Hur hanterar man det? 

Jag hade kunnat ta den lätta vägen med en helt vanlig runa, men det kändes omöjligt. Jag har det senaste halvåret ohörd ropat efter en debatt om mediernas makt och ansvar. Helgens tragedi pekade rätt in i den gångna höstens samlade Metoo-journalistik, det går inte att blunda för det.

Det är på sätt och vis orättvist att granskningen av Kulturhusets vd Benny Fredriksson ska sorteras in under den hysteriska Metoo-hösten. Problemen på Stockholms stadsteater var kända sedan länge, på Teaterförbundet hade de varit en visa i många år, men det var inget som medierna grävt i. Det är kulturbranschens privilegium att nyhetsvärdet där anses så ringa, att den alltid kan röra sig under radarn.

Benny Fredriksson.

Det var när Benny Fredriksson stod i Aktuellts studio i en debatt med Martina Montelius och sa att han inte kände till några som helst misshälligheter i teatervärlden, som dammluckorna öppnades. Kvinnor, men även män, samlade sig. Det var Metoo-rörelsen som gav dem energi; #Tystnadtagning skulle aldrig få några effekter om inte de ansvariga – cheferna – ställdes till svars.

Det började med att en handfull vittnen vände sig till mig. Jag förstod direkt att arbetet skulle bli för stort och lämnade över saken till nyhetsredaktionen. Ingen på Kulturhuset blev överraskad när Aftonbladet började syna Benny Fredrikssons ledarskap, det var som om de bara hade väntat på att någon skulle göra det. Långt ifrån alla ville uttala sig, men det fyrtiotal vittnesmål från män och kvinnor inom teaterns olika yrkeskategorier, anställda och tidigare anställda, som låg till grund för våra artiklar är ur en journalistisk synvinkel ett ovanligt stort material.

Bilden som tecknades var att Sveriges största kulturinstitution präglades av en tystnadskultur och att han skyddade ”manliga genier” som ansåg sig ha rätt att tafsa eller till och med bruka våld. 

Bäst sammanfattas det nu i efterhand av Elin Grelsson Almestad (som uppger att hon inte var en av Aftonbladets källor, hon vittnade i andra medier som följde upp vår granskning). På Twitter skriver hon, att hur mycket hon än sörjer Benny Fredriksson och alla viktiga samtal de haft, har hon i åratal stångat sig blodig som skyddsombud och anställd: ”mailat styrelsen, visat usla resultat i medarbetarenkäter, upplevt en osund kultur som närmast kan liknas vid medberoende”.

Hon fortsätter: ”Jag vittnade för att känslan var att ingen brydde sig. Inte staden, inte styrelsen, ingen. Inte så länge pengarna rullade in till det kommunala bolaget och det stod hundratals nya kulturarbetare på kö för att bränna ut sig om det inte passade.”

Den här bilden är lika sann som den att Benny Fredriksson var en enastående inspirerande och omhändertagande teaterchef. Han hade två sidor; de som befann sig i solskenet blev varma, de som ställdes i skuggan blev kalla. Det är också den bilden som Stockholm stads utredning visar.

En av berättelserna rörde en skådespelerska som pressats att göra en abort för att få en roll. Den blev också en löpsedel och något som jag själv i en kolumn den 5 december tog som exempel på Fredrikssons ledarstil.

I min text förra helgen tog jag upp löpsedeln som något jag hade velat ha ogjord. Den frånhänder kvinnan ansvar för sina livsval och negligerar karriärdrömmarnas betydelse för vissa beslut. Löpsedeln faller rätt in under det problem som jag försökt prata om, nämligen hur Metoo förvandlat kvinnor till viljelösa offer som inte har något annat alternativ än att lyda mannens vilja. Men det här är ju bara en ideologisk uppfattning från min sida, som redigerare hade jag säkert gjort samma löpsedel.

Däremot nämnde jag inte min egen kolumn, där jag upprepade och till och med hårdrog löpsedelns formulering (från ”pressade” till ”tvingade”). Jag har ingen annan förklaring till det än att jag i söndags skrev under exceptionella förhållanden. Tankarna studsade hårt mot de dovt upprörda känslorna och blockerade just det minne som hade behövts för total självrannsakan.

I själva verket har jag plågats av min formulering i decemberkolumnen länge; för en månad sedan skrev jag en självkritisk essä om just den och löpsedeln till en norsk Metoo-antologi som utkommer nu i höst. Hur till och med jag, som allt sedan Metoo bröt ut har försökt diskutera hur ”revolutionen” undergräver rättssäkerheten, pressetiken och i någon mening även feminismen, tappade huvudet enligt den medielogik som då rådde. Att jag blev min egen empiri.   

Jag står ändå fast vid att Aftonbladets granskning var legitim. Och till skillnad från den mesta Metoo-journalistik följde Aftonbladets arbete det vedertagna journalistiska hantverket.

Medierna publicerar ofta uppgifter som förändrar, försvårar eller i värsta fall förmörkar en människas liv. Konsekvensneutraliteten är ett knepigt begrepp, men det vore helt orimligt om vi skulle avstå från att avslöja missförhållanden bara för att den som granskas riskerar att drabbas av ett olidligt socialt fall. Har det ett allmänintresse, som i fallet med Kulturhuset, måste man berätta vad man vet. 

Vi sökte, så klart, Benny Fredriksson för att han skulle bemöta anklagelserna, men han hänvisade till Stockholms stadsdirektör Ingela Lindh. Fler än jag letade efter röster som vi visste hade en helt annan bild av Benny Fredriksson, men de ville inte uttala sig ens anonymt. Men det är inte deras fel att bilden blev ensidig. Sådan var den gångna hösten, självcensuren lade sig som en våt filt över en offentlighet där tonläget var maximalt uppskruvat. I det läget menade vi ändå att ett fyrtiotal berättelser om en makthavare är för många för att avstå publicering.

Det är därför med förvåning som jag ser att Karina Ericsson Wärn på Facebook skriver att hon blivit intervjuad av Dagens Nyheter två gånger i samband med Benny Fredrikssons avgång men inte citerats: ”Båda gångerna har jag levererat en motbild, min bild. Inte en rad av vad jag uttryckte har publicerats i DN. Nu är det för sent.” I skrivande stund har ingen ansvarig på DN tvingats svara för den oetiska prioriteringen.

Aftonbladets rapportering löpte över två dagar, längre hann vi inte innan Benny Fredriksson lämnade sin tjänst. Ingen ifrågasatte vår granskning då och alla såg avgången som logisk. DN följde själv upp vårt knäck på den andra dagen. När de nu påstår att de endast har rapporterat om Aftonbladets granskning, försöker de undvika ansvaret för sina egna publiceringar (DN 19 mars).

Dagens Nyheter är tidningen som aldrig kan göra fel. I måndags skrev de om Benny Fredrikssons bortgång utan ett uns reflektion om vad de själva skrivit om honom. Eller om andra.

Vad hade DN gjort om det var ”Kulturprofilen” som de skrivit om i veckor och fortfarande vägrar släppa, som fattat ett lika drastiskt beslut? Eller Urban Ahlin, som de försökt driva bort från talmansstolen på anklagelser som bygger på källmaterial som inte finns? Eller den för de allra flesta helt okände före detta Schibsted-medarbetaren som fick läsa två sidor i DN om sig själv, där den enda källan var hans före detta flickvän? Var i all världen fanns ens allmänintresset för den skandaliseringen?

Fredrik VirtanenLasse KronérMartin TimellLasse OhlyUlf Malmros, ”Radioprofilen” och fler än så som jag inte vill eller kan namnge. Självmord är extremt ovanligt och utlöses mycket sällan av en enda orsak, men vem vet vad som rört sig i huvudena på dem som – rättvist eller orättvist – varit allas samtalsämnen de senaste månaderna?

I en Metoo-debatt på Kulturhuset den 8 mars var Expressens kulturchef Karin Olsson som vanligt immun inför frågorna om pressetiken och rättsäkerheten. Hon slog ifrån sig med full kraft och ville inte ens nudda vid tanken på det omänskliga priset, det var som vanligt ingen fråga. Det kanske är så iskallt man måste tänka om man representerar den svenska tidning som gjort flest uthängningar de senaste femtio åren. Jag kan ändå inta fatta att det är just bekännande liberaler som i den goda sakens namn försvarar både sina egna och konkurrenternas övergrepp.

Metoo skapade en grotesk symbios mellan sociala och professionella medier. Man gjorde nyheter av namngivningar som torde vara förtalsgrundande. Man dammsög nätet efter case.

1337likes är ett Instagramkonto som blev populärt under Metoo. DN trummade den 25 december om hur viktigt kontot var för att kvinnor äntligen skulle få sin rätt. I DI Weekend den 3 november berättar grundaren Tora Rydelius att hon ”har fått mycket cred” och att hon har haft nära kontakt med SVT, SR, Dagens Nyheter och Expressen: ”De har ringt mig minst tre gånger om dagen för att fråga om jag kan hjälpa dem med information eller att komma i kontakt med folk som har blivit utsatta. De enda som inte har ringt mig är Aftonbladet och Svenska Dagbladet.” 

Den gångna hösten var inte normal. Medierna tillgrep nya metoder och prånglade ut saker som strider mot alla etiska och professionella riktlinjer, ja förmodligen också mot lagen, och som helt saknade proportioner. Även om jag menar att Aftonbladets granskning av Benny Fredriksson måste bedömas för sig (hans position och materialets omfång), kan vi inte diskutera hans tragiska öde som ett isolerat fall. Det är vad våra konkurrenter nu vill göra i ett fåfängt försök att springa ifrån sitt eget ömmande samvete: ”Det var inte vår granskning, vi bara rapporterade om den.”

En sådan här debatt går aldrig att vinna, särskilt inte när någon tagit sitt liv. Men det är inte det jag är ute efter när jag uppmanar alla svenska mediehus till självrannsakan. Benny Fredrikssons bortgång är en strålkastare rätt in i den svenska mediesjälen. Vi måste i en kollektiv process släppa garden och uppriktigt analysera vad det var som hände hösten 2017 och hur det ska vara framöver.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln