Europa är på väg att pressa tillbaka homofobin

Europa skimrar allt mer i regnbågsfärger. Över hela kontinenten vinner hbtq-rörelsen mark, lagstiftningen liberaliseras och människors attityder förändras snabbt.

Den som följer nyhetsrapporteringen kan lätt inbilla sig motsatsen. De senaste åren har vi läst om hur högerextremister stör eller angriper Prideparader i städer som Riga, Stockholm, Falun och Murcia. Regnbågskonst vandaliseras i Warszawa och regnbågsflaggor rivs ner i Paris. Från Berlin rapporterades om flera fall av hatbrott mot hbtq-personer bara under våren.

2013 införde Ryssland förbud mot att sprida information om ”icke-traditionella sexuella sammansättningar” till minderåriga. Litauen har en liknande lag, som bland annat fått till följd att en barnbok som skildrar homosexuell kärlek har förbjudits.

Samma år röstade en klar majoritet i Slovakien för att införa förbud mot samkönade äktenskap i grundlagen. 2015 följde slovenerna efter och sa nej till samkönade äktenskap i en folkomröstning och i Makedonien infördes ett grundlagsförbud. Valdeltagandet i omröstningarna var dock mycket lågt.

Så sent som i juni i år tvingades den ungerska Nationaloperan ställa in 15 förställningar av Billy Elliot, sedan en webbsajt som står Fidesz-regeringen nära påstått att musikalen kan göra pojkar homosexuella och fått biljettförsäljningen att rasa.

Och i land efter land firar högerradikala partier nya valframgångar medan den organiserade högerextremismen marscherar på gatorna. Den som vill få en inblick i hur levande homohatet är kan med fördel tillbringa en stund på någon av deras propagandasajter.

Men olika tendenser kan ofta pågå samtidigt. Och den breda utvecklingen är den motsatta: Europa är på väg att pressa tillbaka homofobin.

Minns hur det var i den påstått idylliska dåtid som i dag så ofta romantiseras.

För tjugo år sedan – året då Stockholm stod värd för EuroPride för första gången – var registrerat partnerskap en omöjlighet i alla utom de mest progressiva länderna: Danmark, Norge, Holland och Sverige. I dag är det tillåtet i tjugotvå av tjugoåtta EU-länder.

För tio år sedan, 2008, var samkönade äktenskap tillåtna i Holland, Belgien och Spanien. Sedan dess har de legaliserats i ytterligare tolv europeiska länder, tretton om man räknar in Österrike, där lagen ännu inte trätt i kraft.

Under samma tid har antalet EU-länder som tillåter samkönade par att adoptera vuxit från fyra till fjorton. Ytterligare några tillåter i dag adoption av styvbarn.

Sedan 1998 är samkönade sexuella relationer avkriminaliserade i samtliga EU-länder. Och sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999 är diskriminering på arbetsmarknaden förbjuden i hela unionen.

Även om alltså vissa grundläggande rättigheter garanteras i EU-lag, så har medlemsländerna självbestämmande i många frågor och det går fortfarande en juridisk järnridå mellan Västeuropa och de forna öststaterna.

Kroatien, Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien och Makedonien har till och med grundlagar som definierar äktenskap som en förening av man och kvinna eller andra grundlagsskrivningar som omöjliggör samkönade äktenskap.

I Rumänien, Ungern, Tjeckien och Estland och Slovenien, men också i Grekland och Italien är samkönade äktenskap förbjudna, även om ett par av länderna numera erkänner samkönade äktenskap som ingåtts utomlands.

En orsak till den öst-västliga klyftan är den skilda politiska historien. 60- och 70-talets nya sociala rörelser i västra Europa fick med tiden ett brett genomslag sin kamp mot förtryck av hbtq-personer.  I den mån motsvarande rörelser fanns i det Sovjetdominerade öst, så kvävdes de snabbt. Sovjetunionen avkriminaliserade homosexualitet direkt efter revolutionen 1917. Men när diktaturen hårdnade under Stalin kriminaliserades homosexualitet återigen. Först under Glasnost, på 80-talet, kunde en offentlig diskussion om frågan ens föras. Och inte förrän efter Murens fall politiserades hbtq-frågor i det forna öst på motsvarande vis som i väst 25-30 år tidigare.

En annan förklaring, på en hög abstraktionsnivå, är att det forskarna brukar kalla "emancipatoriska värderingar", tenderar att växa sig starkare i samhällen där befolkningen har en högre levnadsstandard och inte är helt inriktade på sin materiella överlevnad. 

Det vore naturligtvis lätt att här befästa nationella stereotyper, där det upplysta väst ställs mot de oupplysta öst. Det är därför viktigt att komma ihåg att nationella genomsnitt lätt döljer stora skillnader inom länderna. Generellt är unga, kvinnor, välutbildade och storstadsbor i alla länder mer HBTQ-vänliga. En ung kvinna i, säg, Warszawa eller Bukarest kan alltså mycket väl ha mer progressiva värderingar är en äldre man i Holland eller Sverige. 

De juridiska stegen mot ett mer liberalt Europa som tagits de senaste decennierna går i hand i hand med snabba attitydförändringar bland befolkningen.

Det har gjort stora mängder attitydundersökningar under de senaste decennierna. Resultaten varierar naturligtvis beroende på när och hur de gjorts, men alla pekar i samma riktning: Europa blir allt mer hbtq-vänligt.

Det är naturligtvis svårt att avgöra vad som är orsak och verkan. Men kanske handlar det om ett växelspel, där attitydförändringar kan driva fram politiska beslut, men där också politiska reformer kan förändra människors åsikter i en spiral av normalisering. Det senare är viktigt att komma ihåg: politiken följer inte bara efter, utan politik handlar också om att aktivt forma opinioner.

Eurobarometern, som arbetar på uppdrag av EU-kommissionen, ställde 2006 frågan om samkönade äktenskap borde vara tillåtna i hela Europa. Nio år senare frågade man samma sak igen.

2006 svarade bara 44 procent av EU-medborgarna ja. 2015 var siffran 61 procent. 

I vissa medlemsländer, framförallt de östländer där stödet redan var lågt, som Bulgarien, Slovakien och Litauen, ökade andelen som svarade ja med under 10 procentenheter, men i samtliga medlemsländer ökade stödet. 

I redan förhållandevis progressiva länder som Sverige, Danmark, Belgien och Tyskland, ökade stödet med mellan 14 och 19 procentenheter.

Det verkligt stora dramat utspelas i vad som förr var djupt konservativa länder länge präglade av den katolska kyrkans hbtq-fientlighet. I Spanien ökade stödet för samkönade äktenskap från 56 till 84 procent. I Portugal och på Irland fördubblades stödet och landade 2015 på 61 respektive 80 procent. Och på Malta ökade stödet med hela 47 procentenheter, från 18 till 65 procent.

I det katolska Europa pågår ett jordskred. 

Ett annat uttryck för denna förändring är förstås hur irländarna 2015 i en folkomröstning med förkrossande majoritet – 62 procent – sa ja samkönade äktenskap. Detta i ett land där homosexualitet  var kriminaliserat fram till 1993. I år följde man som bekant upp med att i en ny omröstning avskaffa abortförbudet. Det är nog bara att konstatera: kyrkans makt över sexualiteten är bruten.

Den stora internationella undersökningen World Values Survey bekräftar bilden. I den undersökning som gjordes 1989-1993 svarade nästan var tredje spanjor att hen inte ville ha homosexuella grannar och 41 procent ansåg att homosexualitet aldrig kan rättfärdigas.

2014 hade bara fem respektive åtta procent dessa åsikter. Mainstream-uppfattningar hade förvandlats till pytteopinioner.

Samma trend kan ses även i östra Europa, men från än högre nivåer. Kring 1990 ansåg till exempel tre av fyra polacker, 85 procent av rumänerna och 83 procent av ryssarna, att homosexualitet aldrig kan rättfärdigas. 2014 var motsvarande siffror 42, 65 respektive 54 procent.

Det är fortfarande groteska siffror. Och det finns heller inget självklart eller "naturligt" i denna utveckling mot mänskliga rättigheter. Historiska processer drivs av människor, de kan alltid byta riktning, inget är skrivet i sten. Det stora orosmolnet i dag är att många politiker på högerkanten talar mer med den intoleranta delen av befolkningen, än med den progressiva. De utmålar hbtq-rättigheter som främmande påfund, som påtvingas nationalstaterna av EU och hotar den nationella sammanhållningen och den kristna identiteten.

Men framsteg ska hyllas, och de som i nu firar EuroPride i Stockholm har all anledning att vara stolta. De har förändrat världen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln