SR sprider lögner om flyktingbarnen
Ovanligt att få hit en anhörig som anknytningsinvandrare
Svenska folket inbillar sig att ett ensamkommande flyktingbarn sett sina föräldrar mördas och i en hast packat en ränsel. I själva verket handlar det om otacksamma kravmaskiner som utkommenderats av sina familjer för att skaffa uppehållstillstånd och pengar. Dessutom ljuger de ofta om sin ålder. Men Sverige har lagt locket på debatten.
Det är det bärande budskapet när Sveriges Radio i en ny serie signerad Jörgen Huitfeldt och Magnus Thorén med start på nyårsdagen ska ”granska ett par offentliga lögner”. Det första avsnittet, De desillusionerade humanisterna, ligger redan på nätet.
Reportaget är ett exempel på hur man som journalist kan luras utan att direkt ljuga. Det sker i tre steg.
Först påstår man att politiker, medier och allmänhet har och ger en felaktig bild. Några belägg för detta presenteras inte, och jag vet inte hur många hundra artiklar jag läst om ankarbarn och ålderslögner under åren.
Sen slår man mot denna halmdocka med hjälp av anekdoter från främst anonyma personer som arbetar med flyktingbarn. Barnen är mer intresserade av en Iphone än ett tryggt boende, får vi veta. Det enda flyktingbarn som intervjuas används för att bekräfta påståendet om åldersljugandet.
Dessutom kryddas reportaget med den norska författaren Håvard Rem, som fått för sig att Sverige lagt locket på i flyktingfrågan som en kollektiv psykologisk kompensation för undfallenheten mot Nazityskland. Vi släppte igenom tyska soldater då, därför släpper vi in flyktingar nu. Medan Norge å sin sida gjort upp med nazismen och därför nu inte räds att hålla sig med en, tja, lite mer frimodigt främlingsfientlig debatt.
Tesdrivet reportage brukar det kallas, när man med ljus och lykta enbart letar upp röster som stärker den egna vinkeln. Propaganda brukar vi säga när samma sak sägs på högerradikala nätsajter. Framför allt saknas två centrala upplysningar, som skulle ha vält hela vinkeln:
81 procent av de ensamkommande som fått uppehållstillstånd hittills i år har fått asyl på samma villkor som en vuxen. Resterande, några hundra, fick stanna av ömmande skäl, till exempel att de har större anknytning till Sverige än hemlandet. De är alltså, i lagens mening, personer som har rätt till skydd därför att de flyr krig och förföljelse.
Idén om ankarbarnen beskrevs för några år sedan som en allvarlig vanföreställning av regeringens utredare Björn Eriksson.
Det är ju möjligt att en del barn tror att de lätt ska kunna få hit sin familj. Men av de 4 200 ensamma flyktingbarn som fick stanna i Sverige 2007–2010 fick bara tio procent hit en anhörig som anknytningsinvandrare. Några senare uppgifter har Migrationsverket inte kunnat ta fram.
När Studio ett i måndags sände hälften av programmet, den om barnen som utsända kravmaskiner, räddade man både balans och ansikte genom en utmärkt studiodiskussion där tre experter lugnt och sansat undergrävde Huitfeldts och Thoréns populistvinkling efteråt. Man får hoppas att samma sak sker på nyårsdagen.
