Livet exploderar i slow motion

I coronaisoleringens San Francisco bubblar ilskan under tristessen

I San Francisco råder ”flexibelt utegångsförbud”.

Vi närmar oss tredje veckan av flexibelt utegångsförbud, så kallat shelter in place. Vi får handla mat och medicin, gå till läkaren eller ut med hunden.

Det var under några dagar oklart om vi får motionera, men nu är också det specificerat som tillåten aktivitet. När vi under den andra veckan går ut för att handla godis och vin, de varor som gick åt lite för fort, rullar polisbilar långsamt längs de spöklika gatorna.

Någonting som liknar rutiner i isoleringen börjar uppstå. Vi lagar mat och bakar, kollar på tv-serier och går upp på taket på vårt hus för att få luft. Vi chattar med kompisar i andra stater, spelar Wordfeud med familjen och Uno och Pictionary över Zoom med närmsta vänkretsen.


Jag tar en ovan joggingtur runt kvarteret. På den övre medelklassens mecka Hayes street trängs trendiga restauranger med designaffärer, yogastudior och exklusiv choklad. För bara några veckor sedan var det trångt på trottoarerna här långt in på natten.

Nu ligger gatorna öde, och många av restaurangerna har plywoodskivor uppsatta för fönstren när jag stapplar förbi. På SF Symphony annonseras fortfarande Esa Pekka Salonens avbrutna gästspel och på fasaden till Sydney Goldstein Theater sitter affischerna kvar för författarbesök som ställts in: Miranda July, Jia Tolentino i samtal med Jenna Wortham, Robert Reich.

Robert Reich, ekonom och under en tid arbetsmarknadsminister i Bill Clintons regering, skriver på Twitter:

”Det här är INTE en ekonomisk kris. Det är en hälsokris.
Svaret är INTE att stimulera ekonomin. Det är att skydda folk.
Målet är INTE att rädda jobben. Det är att folk stannar hemma
Hjälp INTE företagen. Hjälp människor, ge dem tillräckligt mycket pengar att leva på.”


Hyresdatum närmar sig och det gör också checken från regeringen som till slut skrevs på av presidenten. 1 200 dollar. Ett engångsbelopp som ska räcka så länge vi sitter inlåsta.

För många räcker det knappt till en månads hyra i de dyra städerna vi bor i. Vi håller oss lugna men ilskan och rädslan bubblar som kolsyra under tristessen. En vän skriver på Facebook: ”Det känns som om jag ser mitt och mina vänners liv explodera i slow motion”.

Samtidigt pågår primärvalrörelsen, som ett bakgrundssurr mitt i corona-vrålen. Det verkar som att Joe Biden blir Demokraternas kandidat, trots att han beter sig allt mer förvirrat under sina sporadiska framträdanden i offentligheten. Under veckan har nya anklagelser om sexuella övergrepp, mot en tidigare medarbetare, bildat ett nytt hinder för hans kommande kampanj mot Trump.


Trump i sin tur firar sina högsta trovärdighetssiffror sedan han tillträdde som president. Det är svårt att säga varför, det kan röra sig om kristidschauvinism (9/11-effekten), de ständiga presskonferenserna eller den där checken som snart kommer i brevlådan.

På en annan pressträff signalerar Trump att han prioriterar stater med guvernörer som han tycker om och som är trevliga mot honom.

Han tycker att det är dags att vi börjar jobba igen. Samtidigt rapporterar sjukhuspersonal att krisen är här. Förra veckan passerade USA både Kina och Italien i antal konstaterade fall, på ett sjukhus i New York bär personalen sopsäckar som skyddskläder och i tisdags dog en av deras vårdchefer.


På en annan pressträff signalerar Trump att han prioriterar stater med guvernörer som han tycker om och som är trevliga mot honom. ”Om de inte behandlar dig rätt, så ringer jag inte”. I Michigan och Washington rapporteras om masker som återanvänds.

På pressträffen återberättar Trump vad han sagt till vicepresident Mike Pence som leder arbetet runt covid-19: ”Mike, ring inte guvernören i Washington, du slösar bara tid med honom. Ring inte kvinnan i Michigan”. På Facebook postar en av mina vänner ett meme med Britney Spears under en regnbåge och texten ”My government is killing me”.

Vapenaffärerna har fått status som ”essentiell verksamhet” och täljer naturligtvis guld.

”Vilket år mars har varit”, säger någon på Twitter. Jag fyllde 40 för en och en halv månad sedan. Lägenheten var full av folk och vi grävde bland chips och dipp och baconrullade dadlar med flottiga fingrar. Det känns som ett annat liv, en annan tid.


Vapenaffärerna har fått status som ”essentiell verksamhet” och täljer naturligtvis guld. Även i friska tider småkokar klasshatet, rasmotsättningarna och kulturkrigens polariseringar här. Allt som vi har kan när som helst tas ifrån oss och endast de med fantasirikedomar lever med någon sorts vardaglig säkerhet.

Och med bara en tillstymmelse till uppror skulle kontrollapparaten vakna och en ny era inledas. Redan i början av krisen går rykten om undantagstillstånd, skakiga händer filmar stridsvagnar som rullar in i San Diego i något som sägs vara nu. Det är det inte, förmodligen. Men det är tillräckligt troligt för att få fäste, och det stämmer med en retorik som hörs uppifrån.

Samtidigt, ljusglimtar. Arbetare har plötsligt ett värde. Det strejkas på Amazon, på Whole Foods och på gigföretaget Instacart. Löner höjs, villkor ändras. Åtminstone tillfälligt.

Vi snittar redan närmare tusen döda om dagen i USA. Om två veckor kommer det vara dryga 2 000. Det ska vara toppen av kurvan, om modellen stämmer. I söndags fick vi veta att utegångsförbudet fortsätter (minst) 30 dagar till.


Men, mitt i apokalypsen: San Francisco har lyckats hålla kurvan relativt platt. Överhuvudtaget är västkusten än så länge långt ifrån så illa drabbat som New York, där sjukhusen fylls till bristningsgränsen. Om det är vårt tidiga utegångsförbud (vi isolerades redan den 17:e mars), att vi lever mer utspritt eller något helt annat vet inte jag eller någon annan. Men vi blir inte sjuka i alls samma takt.

Så här handlar det nu mer om rädslan för vad som kommer att finnas och inte finnas kvar när detta är över. I techboomarnas stad har kapitalsvaga människor i decennier knuffats ut längre och längre i periferin, och det finns knappt någonstans i Bay Area där lägenhetshyrorna är rimliga eller huspriserna nåbara.

Räcker det med tillfälliga vräkningsstopp, desperata GoFundMe-insamlingar, och hyresgästmobiliseringar eller kommer den skuggbefolkning som bor på gatorna snart vara lika stor som den som har tak över huvudet?

Det här är inte en ekonomisk kris, det är en hälsokris. Men vi tänker på ekonomin hela tiden, hur skulle vi kunna göra annat?


På bilder från Las Vegas sover hemlösa under bar himmel i rutor målade på en asfaltsplan, som en människoparkering. San Franciscos borgmästare London Breed meddelar att hon bedömer det fortsatta byggandet av lyxhus i innerstaden som essentiell verksamhet, samtidigt som räderna där hemlösas tält konfiskeras fortsätter. Det är tomt på gatorna, men USA är USA och för tillfället är volymen uppdragen till max.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln