Glöm att Sverige är ett välfärdsparadis
Enna Gerin: Vi måste göra upp med den falska självbilden
Mellan nationaldagen och midsommarafton firar min familj årsdagen av när vi kom till Sverige. Det var 1993. Mamma slumrade till på flyktingbussen från Ystad. När hon väcktes av det bländande ljuset som sträckte sig över den skånska slätten var hon övertygad om att vi hade kommit till himlen.
Det var inte himlen, men nära inpå. Vi hade kommit till världens mest jämlika och solidariska välfärdssamhälle. Men också ett land som var i full färd med att kasta bort all den ekonomiska politik som byggt välfärdsstaten.
I spåren av SD:s politiska framgångar under 2010-talet har diskussionen om den svenska självbilden mest kommit att handla om ett ifrågasättande av Sverige som tolerant, öppet och progressivt. Men den mest förljugna och långlivade myten om Sverige måste nog vara att vi fortfarande skulle leva i ett jämlikt socialdemokratiskt välfärdsland. Att den svenska modellen ännu lever och frodas.
Man har hävdat att åren med Reinfeldt var ett bevis för att arbetarrörelsen hade segrat. Borgerligheten hade fått anpassa sig till den socialdemokratiska välfärdsstaten. Egentligen var det socialdemokratin som hade anpassat sig till högerns nyliberala marknadsstat långt innan Alliansens brutala klasspolitik sjösattes.
Inkomstojämlikheten har ökat i Sverige med över 60 procent sedan 1980. Den snabbaste och största ökningen i hela OECD. Förmögenhetskoncentrationen har exploderat. Den rikaste procenten i landet har mer än fördubblat sin andel av den samlade privata förmögenheten. Från runt 20 till över 40 procent sedan slutet av 70-talet. De tio rikaste finansfamiljerna kontrollerade 2017 bolag till ett värde av 4 645 miljarder kronor – mer än Sveriges totala BNP det året.
Sedan millennieskiftet har en skattesänkarrevolution ägt rum. 1999 låg den totala skattekvoten av BNP på 49,1 procent. Femton år senare hade den pressats ner till 42,5 procent. I dag handlar det om hundratals miljarder kronor mindre i skatteintäkter. Den offentliga sektorns andel av BNP låg under 1980-talet på runt 60 procent. De senaste tio åren skvalpar den på 50 procent. Var det någon som nämnde välfärdskrisen?
Sverige har idag OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och en av de lägsta procentuella ersättningarna vid arbetslöshet.
Ändå envisas alldeles för många med att krampaktigt hålla fast vid självbilden av Sverige som ett välfärdsparadis.
Vi kisar alla in i sommarljuset junidagarna mellan vår officiella och inofficiella nationaldag. Sverige har aldrig varit perfekt, men vi kan så mycket mer och så mycket bättre än det här. Allt börjar med att vi gör upp med vår falska självbild.
