Gula febern
Olle Svenning om ”det glömda Frankrikes” rasande protest – skakar både Macron och vänstern
President Emmanuel Macron talade till sitt folk i tisdags. Han lovade först att avveckla kärnkraften. Sedan vände han sig till de missnöjda, de upproriska, till de som byggt barrikader, protesterat och som nyligen röjt runt på paradgatan Champs-Élysées. Macron talade till de som burit gula västar, ”gilets jaunes” och mobiliserat mot höjda bensinpriser, mot skatter och mot den härskande klassen.
Jag har förstått er oro, sa Macron till småföretagare, arbetare, landsbygdsbor och alla andra med gula västar.
Förståelsen är inte ömsesidig. 74 procent av fransmännen anser att Macron är en dålig eller undermålig statschef. Ingen president har sjunkit så djupt på så kort tid. Det är oroande. Macron skulle vara en solid barriär mot nyfascisterna, som bytt partinamn, från Nationella Fronten till Nationell Samling. Ledare är fortfarande Marine Le Pen och hennes parti leder alla opinionsmätningar.
Som nyvald president lovade Macron inte bara att styra landet som Jupiter; han försäkrade också att han skulle ta tillvara såväl högerns som vänsterns goda idéer. Den hierarkiska och antika härskarstilen har han hållit fast vid, men hans politiska praktik domineras helt av högerliberalism.
Sänkta skatter i mångmiljardklass för bolag och för höginkomsttagare. Försämrade villkor för löntagare: höjda socialutgifter, försämrade pensioner, drastiska inskränkningar i de fackliga fri- och rättigheterna. Småaktig försämring av bostadsbidrag för de allra fattigaste.
Den fjärdedel av befolkningen som tjänar runt 15 000 i månaden har fått sina ekonomiska villkor försämrade. De högavlönade kan räkna in minst sex procent i ökad köpkraft.
Höjningen av bensinpriset blev för mycket. Folket på landet, i förorterna, de som är helt beroende av bil – de som kallas ”det glömda Frankrike” – blev rasande, fick ”ras-le bol”, som det heter på lättbegriplig, konkret franska.
300 000 demonstranter samlades den 17 november, spontant eller via nätet. Och deras protester fick överväldigande folkligt stöd.
Inte bara Macron och hans hov skrämdes; vänstern och facket blev förvirrade, osäkra på hur upproret skulle tolkas. Ingen politisk organisation, ingen facklig rörelse hade ju utlöst protesterna – ledarlösa och en aning anarkistiska. Gult har dessutom aldrig varit en revolutionär färg, snarare tvärtom.
Dessutom skrek en del av folket i ”de gula västarna” rasistiska och sexistiska slagord. Infiltrationen från högerextremister har varit påtaglig. Marine Le Pen har välsignat protesterna.
De ”gula västarna” tycktes också hopplöst främmande för ekologiska krav om minskade koldioxidutsläpp.
Men, argumenterar de upproriska, ska folk på glesbygd och i de växande förstäderna bära ett huvudansvar för den nödvändiga miljöomställningen? Varför inte beskatta franska oljebolag som omsätter några hundra miljarder eller bilindustrin som producerar miljöskadliga fordon? Protesterna sammanföll i tiden med att bilfabriken Renault-Nissans direktör anklagades för skattefusk på bortåt en halv miljard. Han nöjde sig inte med årslönen på 150 miljoner. Det motsvarar inkomsten för 1 000 bilarbetare.
Vänsterpartierna har försiktigt närmat sig ”de gula västarna”. Den uniformen bärs visserligen av en del fascister men främst av upproriska, hedervärda arbetare, säger vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon.
CFDT, den måttfulla och reformistiska landorganisationen, kräver att regeringen ska samråda om hur nödvändig ekologisk omställning ska förenas med rättvisa och jämlika sociala villkor.
Fram till i tisdags sa Macron nej till alla överläggningar och samråd. Han har vägrat lyssna till fack, till folkrörelser och andra medborgarorganisationer. Presidenten ska styra i direkt och mytisk förbindelse med folket. Så gjorde general de Gaulle.
De gula västarna tvingade Macron att ge upp den sortens populistiska och auktoritära styrelseform. I tisdags kommenderade han sin regering att ta emot de åtta ”budbärare”, som ”de gula västarna” utsett.
Macron vill visa att han lyssnar på de upproriska. Han lovar att det ska bli billigare att ta körkort.
