De får svårt att bo kvar
I går fick man anledning att glädjas lite åt konkurrenten Expressen, vars grävande konstreporter Micke Öhlander kunde avslöja att intendenten på Thielska galleriet, Nina Öhman, riskerar att upptaxeras med en miljon kronor. Hon har troligtvis inte skattat korrekt för sin billiga tjänstebostad på 250 kvadrat ovanpå galleriet, som hon dessutom vägrar lämna trots att styrelsen uppmanat henne och maken Ulf Linde att flytta.
Det är inte någon planerad skatteflykt det handlar om, utan troligtvis bara ytterligare ett tecken på hur grundligt intendentparet Öhman och Linde, som tillsammans chefat över Thielska i 34 år, blandat ihop sitt privatliv med galleriet.
Och det blir allt svårare att försvara deras rätt att bo kvar i den gamla villan på Djurgården.
Titt som tätt stormar någon (oftast sverigedemokratisk, undantagsvis kristdemokratisk) politiker mot vad de kallar ”kultureliten”. I skottgluggen hamnar nästan alltid någon feministisk frilansjournalist. Mer missriktad kan kritiken inte bli. För det finns onekligen en liten elit i kulturvärlden, som skaffar sig och sina anhöriga goda inkomster med skattepengar. Öhman och Linde tillhör den.
Egentligen borde man väl överlåta till redaktör Björn Wiman på Dagens Nyheter att dra parallellen till Astrid Lindgrens värld (han älskar ju att göra det). Men tanken på en lagom tjock man i sina bästa år som förskansat sig på taket till Thielska galleriet och därifrån mästrar sin omgivning, är just nu ganska svår att släppa.
