Du är rikare än du tror
Petter Larsson: Folk har ingen koll på sin plats i inkomstligan
Sverige är ett land utan rika, om vi får säga det själva. De med höga inkomster tror att de tjänar sämre än de gör jämfört med andra, medan de fattiga inbillar sig att de är rikare än de är. Alla tenderar att se sig själva som mitt emellan.
Det visar en undersökning av ekonomiforskarna Mounir Karadja, Johanna Möllerström och David Seim, där de bad 1 500 personer att uppskatta var i inkomsthierarkin de skulle placera sig själva. Tillhör du de 20 procenten rikaste? De 40 procenten? De ställde också frågor om politisk inställning, utbildning med mera.
86 procent av de tillfrågade underskattade sin position. Knappt någon av dem som faktiskt tillhör de 10 eller 20 procenten med högst inkomst tror att de gör det.
Jag känner själv igen den sortens missuppfattningar från vänner och bekanta. De kan sitta med löner på 40 000–50 000 i månaden, men har svårt att svälja att de skulle tillhöra de mer besuttna. Höginkomsttagare? Jag? Det måste vara fel på dina siffror.
I dag visar SCB:s beräkningar att den rikare halvan av befolkningen utgörs av alla som tjänar över 26 700 kronor i månaden.
I botten av pyramiden är det tvärtom. Bland de fattigaste 25 procenten tror många att de är mer ”medelklass” än de statistiskt är.
De som tog del av mycket medierapportering och de som var högutbildade hade bättre koll. Men hade det enbart handlat om informationsbrist, borde gissningarna ha gått åt alla håll. I liknande undersökningar från Spanien, Tyskland och Argentina gissar folk också åt skogen, men det finns ingen systematik i felen. I Österrike däremot påminner siffrorna om de svenska.
Det finns inga klara svar på varför folk har så systematiskt fel. Men när det gäller de fattiga som tror sig vara rikare än de är, kan det kanske handla om mentalt självförsvar? Som jämlikhetsforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver om i sin nya bok Den inre ojämlikheten (Karneval 2018) är inkomst det främsta måttet på social status i vår typ av samhällen, som bekänner sig till individualism och meritokrati. Självklart vill ingen definiera sig som fattig, om den fattige ses, och ser sig själv, som mindre duglig.
Samma logik borde ju då innebära att också de med högre inkomster skulle överskatta sin position. Vi skulle få ett land av skrävlare. Vill ni se en stjärna, kolla in mitt lönebesked!
Men kanske kickar den svenska jämlikhetsideologin in här? Då menar jag inte bara att vi tror att vi lever i ett hyggligt jämlikt land, utan också den kultur som skapats kring detta, där folk i sina egna ögon inte vill vara samhällets feta kelgrisar?
Forskarna spekulerar själva kring att intervjupersonerna kanske vill ”undvika att verka arroganta”.
Samtidigt kan underskattningen passligt nog legitimera krav på mer pengar. Vi medelinkomsttagare ska väl ändå inte bli pungslagna av statlig skatt, fastighetskatt och andra påfund?
Jag tänker på när ett par socialdemokratiska politiker i Stockholmsregionen i valrörelsen 2010 protesterade mot att partiet ville höja skatten för dem som tjänade över 40 000 i månaden. Det var ett slag mot den breda medelklass S måste vinna. ”I Stockholm är det en vanlig inkomstnivå”, hette det (Aftonbladet 22 maj 2010). Snabbt framkom dock att bara kring 12 procent av stockholmarna tjänade så mycket.
I dag visar SCB:s beräkningar att den rikare halvan av befolkningen utgörs av alla som tjänar över 26 700 kronor i månaden. De 25 procent med högst inkomster tjänar över 36 400 kronor. Har man en inkomst över 50 000 i månaden tillhör man de rikaste 10 procenten.
Själv placerar jag mig med mina 29 300 alltså komfortabelt i den rikare halvan, men har en bit upp till de 25 procenten.
Uppgifterna avser 2017 års marknadsinkomster före skatt för folk i arbetsför ålder, 20–64 år. Här ingår lön, inkomst från företagande och sådant som a-kassa och sjukpenning, samt kapitalinkomster, men däremot inte bidrag som försörjningsstöd eller barnbidrag.
Det finns i och för sig inga vedertagna kriterier för vad en höginkomsttagare är. Man kan sätta ribban skyhögt, och bara syfta på den allra rikaste procenten, den superelit som lagt beslag på över hälften av alla kapitalinkomster och som ovanpå det har förvärvsinkomster på i snitt 147 000 i månaden. Eller kanske de tio procenten rikaste?
Men vad i så fall med alla dessa läkare, jurister, journalister, ingenjörer, arkitekter, gymnasielärare, akademiker, it-specialister och mellanchefer av alla slag? De har väl mera sällan villor i Provence, svindyra elbilar eller Warhol på väggarna. Men de ligger ofta just mellan 36 000 och 50 000 i månaden och har därmed högre inkomst än 75 procent av befolkningen.
Sedda underifrån ser de onekligen ut som just höginkomsttagare, även om det är ljusår till den superrika ägarklassen.
De skulle behöva en reality check, och börja se sina privilegier.
Det får de i steg två av Karadjas, Möllerströms och Seims undersökning. Då avslöjar forskarna intervjupersonernas verkliga position i inkomsthierarkin. Syfte är att undersöka om ny, korrekt, information påverkar deras politiska attityder.
Man hade ju kunnat tänka sig att folk skulle bli mer villiga att betala skatt och rösta för omfördelning när de fick reda på att de har det bättre ställt än de trodde. Wow! Vi har ju råd att betala för våra sämre lottade bröder och systrar!
Men i stället sjunker viljan att omfördela med 23 procent och stödet för Moderaterna ökar markant.
Förändringen beror helt och hållet på att de som redan från början hade borgerliga eller sverigedemokratiska sympatier nu blir ännu mer höger.
Vänsterväljarna är däremot nästan helt opåverkade av att få höra sanningen.
En förklaring är att det går en tankemässig järnridå mellan höger- och vänstersympatisörer i synen på vad som skapar ekonomisk framgång. Vänsterväljarna tror att ”tur” spelar stor roll. Vad som menas framgår inte, men man kan tippa att de menar sådant som turen att födas av rika och välutbildade föräldrar, snarare än lotterivinster.
De anser uppenbarligen att vi lever i ett klassamhälle, där bakgrund mer än ansträngningar bestämmer våra möjligheter.
Högerväljare tenderar omvänt att se den personliga ansträngningen som mer avgörande för god inkomst. För dem skapas en självförstärkande spiral. När de får höra att de är mer ”lyckade” än de trodde, blir det en bekräftelse på att de har ansträngt sig hårdare än andra och att deras framgång därför är rättvis. Då minskar deras stöd för fördelningspolitik. De fattiga är ju bara lata och ska ta sig i kragen.
Kanske spökar myten om det jämlika landet här också? Tror man att Sverige har lyckats avskaffa alla betydande orättvisor och att människor därför inte har dramatiskt olika chanser beroende på klass, kön eller hudfärg, blir ju slutsatsen lätt att den egna insatsen avgör.
Borgerligheten har med andra ord allt att vinna på att berätta för folk att de är rikare än de trodde. Då solidariserar de sig uppåt.
Men den viktigaste, om än banala, insikten är förstås att de avgörande striderna är ideologiska, de står om verklighetsbeskrivning och samhällsanalys.
Etableras bilden av en meritokrati, där de duktiga och flitiga rättfärdigt belönas, kommer folk att dra åt höger.
Dominerar bilden av ett klassamhälle, där de lågbetalda sliter minst lika mycket som de välbetalda, kommer folk att dra åt vänster – även om de får reda på att de själva har det bättre än de trodde.
Fotnot: Rapporten Richer (and holier) than thou? – the effect of relative income improvements on demand för redistribution av Mounir Karadja, Johanna Möllerström och David Seim publicerades i The Review of Economics and Statistics, Vol 99, No 2, 2017.
