”Jag har alstrat ett vidunder”
Petter Larsson läser Tolkiens brevsamling – ett eldorado för nördarna
Elen síla lúmenn’ omentielvo, en stjärna lyser på vårt mötes stund! Med denna högalviska fras hälsar Frodo en grupp vederbörligen imponerade alver som han stöter på under sin väg från Fylke i början av Sagan om ringen.
Ska man begripa sig på J.R.R Tolkiens syn på sina egna verk är det just med alviskan man bör börja.
I den Tolkien-typiskt överdrivet voluminösa (700 sidor) brevsamlingen Brev från J.R.R Tolkien, som nu ges ut på svenska 36 år efter den engelska utgåvan, skriver han: ”Ingen tror mig när jag säger att min långa bok är ett försök att skapa en värld där ett slags språk som passar min personliga estetik kan te sig verkligt. Men det är sant … Den är ett försök att skapa en situation där elen síla lúmenn’ omentielvo skulle vara en vanlig hälsning”, förklarar han i ett brev till sonen Christopher 1958.
Kring sina minutiöst utformade alvspråk bygger han i ungdomen sin värld i Silmarillion, den i stora stycken urtråkiga krönikan över världens födelse och de stora alvkrigen i fornhistorien, som inte gavs ut förrän efter hans död.
Det är i detta pedantiskt detaljerade kosmos som Sagan om ringen sedan utspelar sig, och det känns: boken ekar av en värld som redan finns. Historier, myter, halvt glömda slagfält, statyer och folkslag sipprar in och pekar hela tiden mot något större utanför den begränsade berättelsen.
Det är denna helt unika kvalitet som gör Ringen till den moderna fantasyns bibel. Tillsammans naturligtvis, med genidraget att använda hobbitarna. Att i de mäktigas och upphöjdas storslagna krig placera dessa ”låga” representanter för vanligt folk – smått bakåtsträvande, enkla bonnpojkar – skapar en omedelbar identifikationspunkt, som helt saknas i Silmarillions högtraveri.
I urvalet av brev skrivna 1914–1973 finns dels många som främst rör Tolkien själv och utgivningen av Bilbo och Ringen. Dels besvarar han, när böckerna väl kommit ut, mängder av frågor från läsare som undrar om detaljer i innehållet och frågar om syften och budskap. På så vis blir brevsamlingen både ett slags upphackad, men mycket personlig biografi och ett eldorado för de verkliga Tolkiennördarna.
Min egen ungdoms entusiasm för djupdykningar har väl dämpats en smula och bara stundtals rycker det till av nyfikenhet när det ena eller andra namnets förhållande till gotiska eller fornnordiska förklaras.
Men den biografiska läsningen är desto roligare. Vi möter en tvättäkta konservativ herre med mycket bestämda åsikter om tidernas förfall, symboliserat av den förhatliga maskinen.
”Förbanningsmotorn”, flygplanen, skorstenarna som spyr gift mot himlen, motorsågarna som dödar träden, den opersonliga regeringen, de ohemula inkomstskatterna – alla dessa tecken på det moderna massamhällets ankomst plågar honom svårt. Radion beskrivs som ”ett vapen för dåren, vilden och skurken att ansätta minoriteten med, och förstöra tanken ”.
Just (synda)fallet är också ett återkommande tema i verken, från Melkors ursprungliga uppror mot Gud i Silmarillion, till att Saruman, Boromir och slutligen också Frodo dukar under för ringens lockelser.
Gång på gång är det viljan till makt, att behärska andra och naturen som kastar oss i fördärvet.
Det är en kristen konservatism renons på fascism, och därför så mycket lättare att uppskatta.
Tolkien är en antimilitarist som sörjer världskrigens offer på alla sidor – själv deltog han i det första, hans söner i det andra – och han har intet till övers för Hitler, en ”vulgär och okunnig liten fähund”. När han 1938 av ett tyskt förlag som vill ge ut Bilbo ombeds skriva ett intyg på att han är av arisk börd blir han oerhört förolämpad.
”Jag skulle ogärna ge någon näring åt tanken att jag omfattade den fullständigt fördärvliga och ovetenskapliga rasläran” skriver han.
Jag förstår honom som en humanist, som älskar världens mångfald, språkens berikande intrassling i varandra, och som fruktar det moderna samhällets likriktning och plundring av naturen. Också som en rörande romantiker, som låter rista in namnen på Silmarillions stora kärlekspar, Beren och Lúthien, på sin och hustrun Ediths gravsten.
Ibland tittar dock bockfoten fram, främst i en lång utläggning där han argumenterar mot skilsmässa.
Den riktigt stora behållningen av breven – jag skrattar högt ibland – är den inblick vi får i en underbart temperamentsfull figur: ödmjuk och lättsmickrad, rasande på amatörism, ständigt gnällande på sina akademiska plikter och ömsom övertygad om, ömsom tvivlande på sin egen förmåga. Tolkien är ju fullt medveten om att det han skriver kanske inte går att ge ut.
Efter succén med barnboken Bilbo vill förlaget ha en uppföljare. Det visar sig bli mastodontboken Sagan om ringen. ”Mitt verk har sluppit ur mitt grepp och jag har alstrat ett vidunder: en omåttligt lång, komplex, ganska bitter och mycket skrämmande roman, inte alls lämplig för barn”, konstaterar han efter åratal av arbete och ständiga uppskov.
Både Bilbo och Sagan om ringen skriver han på tid som egentligen skulle ha ägnats åt forskning, hela tiden rädd att kollegerna på Oxford ska avslöja bedrägeriet.
En särskild plats i helvetet upptas av översättare, illustratörer och filmmakare, som ska försöka arbeta utifrån hans verk. Särskilt de amerikanska hyser Tolkien en instinktiv misstro mot – som ofta nog bekräftas när de bombar in örnar i tid och otid, förvandlar Lothlórien till ett Törnrosaslott eller sätter lejon och emuer på omslaget till en pocketutgåva.
Den svenske översättaren Åke Ohlmarks får sig en riktig omgång. ”En inbilsk person”, vars översättning inte tycks ”uppvisa någon större skicklighet och innehåller ganska många rena fel”, han är ”en mycket fåfäng man (vilket jag upptäckte i vår brevväxling), som föredrar sina egna fantasier framför fakta och är mycket snar att låtsas veta saker han inte vet”.
I vanligtvis lite vänligare ordalag avspisar han också tolkningar av läsare och litteraturkritiker. Han tar bestämt avstånd från att ringtrilogin skulle vara en allegori, exempelvis över andra världskriget, något som ofta föreslås, och insisterar på att den inte innehåller något kristet ”budskap”, utan att den främst ska läsas bara som en spännande berättelse.
Men utan att ta Ohlmarks och andra i försvar, ligger problemen med bearbetningar och tolkningar också hos Tolkien själv: han vägrar släppa taget!
Har denne pedant ut i fingerspetsarna väl en gång bestämt hur hans värld ser ut och vad hans historia handlar om, så förklarar han det gärna, men accepterar inga andra läsningar.
Det är inte bara ett orealistiskt kontrollbehov – vi läser ju alla som vi vill – utan kan också vara vilseledande. Det är inte alls säkert att en författare alltid är fullt ut medveten om vad hen skrivit, liksom nya teman givetvis kan läsas in av nya generationer i takt med att omvärlden har förändrats.
Ta den akuta bristen på kvinnor till exempel. Det var något Tolkien fick kritik för redan i sin egen tid, men som han då kunde vifta bort med att, herregud, det finns ju i alla fall ett par, tre kvinnliga bifigurer (bland ett par dussin viktigare män).
I dag ter ett sådant försvar sig helt omöjligt, och samtiden har också öppnat för en diskussion kring homosexuella teman, med Frodos och Sams relation som det tydligaste exemplet.
Man bör nog läsa Tolkiens senare brev, där han försöker kontrollera tolkningen av verken, med detta i bakhuvudet: en påminnelse om att författaren kan tala om syfte och avsikt, men inte om verkan och tolkning.
Sagan om ringen tillhör oss alla.
