”Min skräck är att ’Så mycket bättre’ ska höra av sig”
Mattias Alkberg om nya turnén, vardagslivet & att knappt ha råd att tacka nej
På tunnelbanan mot intervjun börjar den första snön falla över Stockholm. Jag tänker på raderna som inleder hans fantastiska Stockholm: ”Det är här i snön du ska bo / Vi la grund innan tjälen i fjol”. Brukar lyssna på den när jag varit borta och återvänder, gärna när Globen börjar torna upp sig.
Kvällen innan har Mattias Alkberg, med sitt döds-sminkade band, sjungit låten inför en entusiastisk publik. Tjejen i sätet bredvid mig pratar med sin kompis om klimatförändringar och FN innan föreställningen börjar. Det är just en föreställning. Musikteater om man så vill. Alkberg spelas, förutom av honom själv, av skådespelaren Kristine Gulbrandsen, som för hans talan. En rastlös monolog över hur det är att vara människa, som framförs på ett sätt som är ganska likt hur Alkberg pratar: tveksamt, osäker på vad han faktiskt menar. En stil han gjort till estetik i sin musik. På hemsidan för att köpa biljetter presenteras föreställningen som en sammanfattning av solokarriären, vilket han avfärdar direkt:
– Det är bara något min bokare sagt. Jag är inte intresserad av att göra något bokslut, jag vill egentligen bara fortsätta turnera ett år till.
Jag är en sån som frontar. Folk har alltid sett på mig. På gott och ont.
Vi möts i hotellets reception, i närheten av Södra teatern där föreställningen stannat för tillfället. Han sjunker ner i de mjuka läderfåtöljerna som pyser ut luft – snäll och kanske blyg men också näst intill skräckinjagande. Lite som hans svar när jag undrar om han alltid tyckt om sin säregna röst:
– Jag älskar att sjunga, det gjorde jag inte förr. I BQ (The Bear quartet) sjöng jag bara för att det blev så. Jag är en sån som frontar. Folk har alltid sett på mig. På gott och ont. Alla kommer ihåg mig. Då är det lika bra att vara den, om alla ändå ska glo.
Vi har setts förr. I Visby, när båda var på vistelsestipendium i samma hus. Alkberg svarade också på en text jag skrev om Missenträsk, där jag bodde i Sara Lidmans gamla hus och kände mig vilsen. I Alkbergs version är det Stockholm som är den främmande platsen: ”De här kvarteren i city, jag har aldrig bott här innan. Jag är rädd hela tiden, tunnelbanenedgången på Vasagatan stinker av piss.”
Dessutom skrev jag en kritisk recension av hans diktsamling Ön, vilket han inte har glömt men inte heller är sur över. Eller så döljer han det bra.
Ja, det är såhär äckligt och härligt att vara ”kulturarbetare”. Och jag slås av att det är lustigt att just Stockholms innerstadsbor som jobbar med media älskar Mattias Alkberg så mycket. Jag har varit på många fester där säkert hälften röstar Vänsterpartiet och andra hälften FI, där låtarna Skända flaggan och Nöff nöff spelas flitigt. Det behöver väl inte vara en motsättning, men Alkberg har ägnat en del text åt att driva med just den typen. Från punkskivan Södra Sverige låter det till exempel såhär i Du är en kattunge:
”Din snäva jacka och mössan på sned / Jobbar med media, ser ut som en smed / Men du är fin / Lilla söta gullet / Din nervösa min, där inne i skägget.”
– Jag tänkte på det i går, när vi spelade Stockholm. Här kan jag stå och håna. Jag bestämmer och är inte rädd. Jag var inte rädd i går, annars är jag rädd för nästan allt. Men när jag spelar är jag inte det. Jag hoppas folk ser det, att jag tycker om dem. I sina sotarmössor, att de fattar att … jag tycker det är bra att de har mössor, om de fryser eller tycker det är fint.
Inte ens min familj fattar vad jag gör.
Den solokarriär som föreställningen åtminstone påstår sig täcka är femton år lång och sträcker sig över mängder av genrer, samarbeten och uttryck. Samtidigt pågår ett vanligt liv, där Alkberg är bosatt i Luleå med fru och barn. Jag säger att han nästan har en Bruno K Öiljersk vibb, som när poeten en gång fick frågan om han någonsin handlade mat, eftersom det var omöjligt att föreställa sig.
– Inte ens min familj fattar vad jag gör. Vi bor så trångt, det finns ett sovrum och ett vardagsrum som skiljs av med bokhyllor. Jag har inte ens ett skrivbord, jag ligger i soffan med datorn från att jag går upp tills att jag lägger mig. Ibland måste jag sätta mig upp för att spela gitarr. Och så somnar jag. Det är klart att det låter som semester. Men det är jobb. Det ÄR jobb.
Så du är mycket hemma?
– I Lule går jag knappt utanför dörren. Jag handlar, tar bussen till Coop, diskar och lagar mat.
Pengar är inte ett ovanligt tema. ”Tjugonde” handlar om lättnaden, den tillfälliga vilan när barnbidraget kommer. ”Vi lägger oss igen” handlar om att dra igen gardinerna mot omvärlden, att fly in i varandra eftersom det är allt som finns kvar när man är pank. Det är åtminstone min tolkning. Alkberg fick nyligen ett stort stipendium, som garanterar 90 000 kronor om året i tio års tid.
– För kreativiteten gör det ingen skillnad om jag har pengar. Jag håller på hela tiden och har alltid gjort det. Det är därför jag har lite pengar. Den enda skillnaden med stipendiet är att jag har slutat skriva i tidningar helt och hållet. Jag vill inte vara en sån som har åsikter. Jag började skriva krönikor -96, men jag var aldrig särskilt bra på det.
Men ett artisteri präglat av integritet och egenhet blir ekonomiskt utsatt. För en så lång karriär har han påfallande få hits, och jag frågar om han inte borde skriva fler sådana för att få ett fetare konto.
– Näe, jag bryr mig inte om det. Min stora skräck är att de ska höra av sig från Så mycket bättre.
Har de inte gjort det?
– Nej, men då får man svinmycket betalt. Jag vet vad Love Antell och Kajsa Grytt fick, och de har ändå fått relativt lite. Men kliver man in där är man nog på väg till helvetet.
Jag gissar att du skulle tacka nej.
– Det är det jag menar, att blir man tillfrågad så känner man att man behöver pengarna. För det gör jag. Jag är sjukt skuldsatt.
Så om du inte fått stipendiet …?
– Säg att jag hade fått 500 000 för två veckors jobb. Jag tror ingen har råd att tacka nej till det. Förhoppningsvis hade jag gjort det ändå, men jag hade ältat det fortfarande.
Det strömmar in mer folk i receptionen, som tidigare var lugn. Mattias Alkberg verkar inte bry sig särskilt mycket, sitter lugnt och ganska tyst i fåtöljen. Före intervjun lyssnade jag på hans musik i vardagsrummets högtalare. Min flickvän sa att hon knappt stod ut med att höra hans röst, eftersom den fick en att vilja gråta. Det ligger något i det. Och det har inte bara med själva rösten att göra. Det handlar också, som Alkberg säger, om trovärdighet.
– Det är samma med Håkan Hellström, han är helt trovärdig. Det var en intressant debatt när Jens Liljestrand (biträdande kulturchef på Expressen) var besviken över att Håkan inte skrev mer om att Jens Liljestrand har köpt Volvo. Det var bra kritik, för då är Håkan uppenbarligen så trovärdig att Jens Liljestrand tror att han sjunger om Jens Liljestrand. Vilken grej. Och han skriver inte heller om sitt liv särskilt mycket.
Han syftar på att vi tidigare pratat om huruvida man skriver biografiskt. Alkberg menar bestämt att han inte gör det, och egentligen hittar jag väldigt lite i musiken och poesin som pekar på det. Men för mig har särskilt musiken alltid upplevts som väldigt personlig.
Jag blir inte en bättre människa, men jag är ganska nöjd när jag skriver.
– Jag har många vänner som mår psykiskt dåligt, som går i terapi eller äter mediciner. Jag har inte gjort de grejerna för jag håller på med det här i stället. Hela tiden använder man sig själv som arbetsredskap. Det är terapeutiskt. Men som psykologiskt hjälpmedel är det värdelöst. Det förbättrar inte relationen till min morsa, om det nu skulle behövas. Jag blir inte en bättre människa, men jag är ganska nöjd när jag skriver.
I drömmarna återvänder han alltid till barndomen. Nätterna utspelar sig i högstadiets lokaler. Det är samma skollokaler han ser. Han vet inte varför det undermedvetna envisas dit, och vill inte heller veta.
– Över huvud taget är jag väldigt jagsvag och skriver väldigt sällan om mig själv. Vi spelade en låt i går som heter Fotografiskt minne som är helt biografisk. Men ingen vet vad allt är. Någon vet precis vilka kassettband i travar jag pratar om, vad det är för båtbrygga, vilken sprit som exploderade i papperskorgen. Och vem jätte-Göran faktiskt var. Men jag tänker inte säga vad som har hänt. Mitt liv är inte intressant.
